Vi stod ute på altanen jag och Fifi. Jag står och glor på min mobil som en sån där bra och närvarande morsa, du vet. Så ser jag i ögonvrån hur ungen far fram och när jag tittar dit så landar hon precis på ryggen.

Jag; Gjorde du precis en kullerbytta..?
Fifi; Ja-aa!
Jag; Men?! Kan du göra kullerbyttor?!
Fifi skrattandes; Ja-haaa!

Hon skrattade liksom åt mig och sa det med tonen att "men jaaa, det har ju jag kunnat länge ju morsan!". Jag fattade ingenting och jag fattar fortfarande ingenting. Vart tog min lilla bebis vägen? Ska man kunna göra kullerbyttor när man är precis fyllda två år? Är det vanligt, är det bara jag som missat hela grejen och egentligen så är det ingenting att hetsa upp sig för?
Jag vet inte.
Men jag vart i alla fall skitöverraskad och megastolt och samtidigt lite vemodig. Hon fortsatte sin uppvisning i vardagsrummet sen på den mjuka mattan som oroliga morsan tålmodigt ledde henne till. Fan, man vill ju inte att hon ska dunka i huvudet mer än nödvändigt liksom.
Jag tom vågade mig på att ställa mig i position som om att jag skulle göra en jag själv, men jävlar vad ont i huvudet jag fick, jag kunde helt enkelt inte göra nån. Hon går då fram till mig, tar tag bak på mitt huvud och visar hur jag ska göra samtidigt som hon nickar. Hahaha, mitt lilla troll... Lite som att hon ville säga "Kom igen mamma, du klarar det!"

Tänk, min lilla tjej gör kullerbyttor!