Vårat hem har invaderats av såna där äckliga små bananflugor. De förpestar ju hela köket, jag hatar dom! Det värsta är om man ska hosta eller nysa som det har blivit en hel del av här hemma eftersom vi varit förkylda, och så råkar man dra in en sån där rackare när man ska dra efter andan precis innan nyset eller att man hostar. Uughä... Den där hundradelen av en sekund när man ser att det är en liten fluga framför ens ansikte, och man hinner precis se hur den dras in i munnen, och man kan inget göra. Mmm.

Nu de senaste dagarna har vi verkligen försökt vara petnoga med att ingenting i matväg får ligga kvarglömt framme, ingenting. Ingen liten brödsmula, eller en kniv man just skurit barnets mat med eller nånting.
Och det - det är lättare sagt än gjort. I alla fall när man har en liten madam som äter med hela kroppen eller går runt med sitt älskade äpple och tuggar på det i evigheter. Jag tycker jag går på matjakt hela tiden här hemma.

Jag hittade på nätet nu idag ett recept på en blandning som ska ta kål på de små liven och vilket ska vara effektivt tydligen. Man ska ha en del honung och en del vinäger och en skvätt Yes diskmedel. Problemet är att vi har varken honung eller vinäger hemma, och jag tänker inte sätta mig och barnen i bilen och köra en mil till affären för att köpa nånting som vi ändå aldrig kommer att använda upp.
Men å andra sidan är jag så trött på kräken att det känns som en liten uppoffring att ha en burk överbliven hunung och en flaska vinäger som står och tar plats i skåpet.

Bilden har jag lånat från Hobbyman.se.
En kul sida, man hittar massor med bra tips!

Asså det finns en grej jag stör mig lite på. Eller okej, jag stör mig jävligt mycket på den faktiskt. Jag tycker att det är ett sånt uppenbart fel att jag har svårt att förstå hur man kan missa det. Jag gör en del fel jag med, absolut, och jag vill inte vara nån skitnödig språkpolis liksom. Jag är tex ett stort fan av kommatecken och kan ibland använda dom lite för mycket, och jag börjar ibland meningar med och. Och så skriver jag oftast dom istället för dem.
Men de felen gör ju inte att det blir svårare att läsa vad jag skriver, de gör det ju inte svårare att förstå vad jag menar. Jag skriver helt enkelt så som jag pratar, det är skönast så. Ja, om jag inte ska skriva något mer formellt som en ansökan eller liknande, då skärper jag ju såklart till mig.

Men det här är så sjukt irriterande att den går en lätt liten rysning längs ryggen varje gång jag ser det, och det är förvånande ofta. Speciellt på Facebook, när folk kommenterar någons foto eller så.

På en söt katt... Eller en liten bebis, som är väldans söt.

Och istället för att skriva typ Å vad söt den är! eller bara söööööööt så skriver man söttttt.

Prova att säga det högt för dig själv; sötttttt

Funkar det? Låter det pluttinuttigt (som jag antar att det ska tolkas) att liksom stamma fram en massa t:n? Det går ju fan inte, det skulle bli sött-t-t-t-t-t-t. Tänk dig att du går fram till en liten mini-kisse, alldeles varm och snosig där den ligger och diar. Så kommer du fram och ba "Åååå.. En sån liten katt, vad sööt-t-t-t-t-t-t-t-t-t-t". Hmmm.
Och det gäller ju då såklart för alla hårda konsonanter;

Åh jag är så sjukkkkkkkk
Trötttttttt idaggggg

Säg det högt det du tänkt skriva. Kan man inte uttala det så är det antagligen fel även i skrift.


Helvete vad jag stör mig på sånt.

Nu är det dags för prishöjning av SL-korten igen, och som vanligt kommer den massiva klagosången störtande och tycker att det är förjävligt, rena rama rånet. Jag antar att ni aldrig bott utanför Stockholm? Som i tex Göteborg?

När jag bodde i Göteborg så jobbade jag i en grannkommun som heter Lerum. Den ligger undefär två mil utanför Göteborg och för att kunna ta mig dit så behövde jag köpa ett månadskort som kostade nästan tusen spänn. Då kostade ett månadskort i Stockholm 650:- och de hade precis höjt det från 600 innan jag flyttade, så jag hade klagomålen och kritiken i färskt minne då (när jag bodde i Trollhättan i lite mer än en månad, jag bodde hos en vän innan jag bytte min lght i Sthl mot en i Gbg för jag hade ingenstans att ta vägen, så fick jag betala 1250:- tror jag det var. Och det är lite mer än sju mil emellan.). Detta var ju några år sen så jag kan föreställa mig att det borde va någon hundring dyrare nu.

Men så i alla fall, då kommer jag ner dit och tänker att här är ju det kommunala trafiknätet så mycket mindre, det måste ju va billigare såklart. Och ja, om man klarade sig på ett Göteborgs-kort så var det lite billigare men det är ungefär som att köpa sig ett Värmdö-kort, eller ett Täby-kort. 
Man tar sig med andra ord inte långt alls med det kortet. Göteborgskortet täcker verkligen bara Göteborg. Plus att man får sitta på skruttiga spårvagnar som skakar, bullrar och tar en sjuuukt lång tid på sig att ta sig från A till B. Det hände rätt många gånger att man såg den personen som klev av två hållplatser tidigare, gå om spårvagnen när man stod still vid en hållplats! Det började visserligen dyka upp lite nyare vagnar innan vi flyttade till Sthlm, som inte skramlade lika mycket och var mycket tystare, men likt förbannat tar en evighet att åka med.

Hur som haver, jag jobbade då som sagt i Lerum. Och tågen dit gick två ggr i timmen. Två gånger alltså.

Jag minns när jag skulle ta mig hem på vintern, jag hade slutat jobbet kl 19 och tåget skulle gå 19.40. Det var lite typiskt för man missade precis tåget som gick 10 över eftersom man måste räkna kassorna och låsa vid stängning.
Jag står där på perrongen 19.20, det är 18 minusgrader och jag hade inte haft råd att köpa en ordentlig vinterjacka utan hade min höstjacka med en luvtröja under, och såklart ingen mössa.
Jag står där och huttrar och gör åkerbrasor med armarna när det dyker upp på skärmen att tåget är försenat med 20 min. Ah men va faaaaan... Såklart. Jävla skittåg.
Klockan blir åtta, men inget tåg kommer. Vad nu då? Ja men det kommer nog närsomhelst... 20.05 kommer ett till meddelande att tåget är försenat ytterligare fem minuter. Suck och stön hörs från de andra som väntar och alla drar upp sina kragar lite till så att bara näsan syns.

Ja men nä då, då rätt var det är så försvinner det tåget och så står det bara "nästa tåg 20.40".

Jag ringer hem till mamma och pappa och tjuter i telefon. Jag var helt stelfrusen, hade svårt att röra läpparna när jag pratade och var bara så jäkla arg, ledsen och frustrerad. Jag gråter till mamma att jag vill flytta hem, jag hatar de här jävla skittågen och mamma försöker trösta bäst hon kan. Hon säger att jag ju bör gå in i väntsalen och värma mig lite.
Så klart hon säger det, för hur ska mamma veta att det inte fanns någon väntsal. Inte för att värma sig i i alla fall, det fanns ett par bänkar vid en glasvägg och det var helt öppet så snön yrde runt. Ja, hur ska hon kunna veta det, för i Stockholm finns det väntsalar med dörrar. Där man kan sitta i skydd från regn, snö och blåst.

Och det är ju just det här som vi här är så bortskämda med. Det finns väntsalar, det finns bussar som går ut i minsta lilla småkrok, missar du en tunnelbana så kommer det en ny inom 2-5 min. Bussarna och speciellt den blå linjen, går ju ockkså i princip hela tiden non-stop. Vi har dessutom jäkligt rena, fräscha och moderna bussar och vagnar om man jämför, i alla fall mot Göteborg.

Jag minns så väl att jag tänkte att jag ska aldrig mer klaga på SL och jag vill aldrig ens höra ett klagomål på SL. Inte förrän den personen varit utanför stadsgränsen i varje fall och provat på hur det funkar i andra städer, fått lite perspektiv. För den där kvällen då jag fick vänta i 1 timma och 55 min innan tåget äntligen kom, var inget undantag. Visserligen vart det aldrig så länge igen under de tre år som jag bodde där, men förseningar på uppåt en timme var mer regel än undantag och så länge har jag då aldrig fått vänta på varken buss, tunnelbana eller tåg här hemma. Och tacka fan för det, världen kretsar ju faktiskt kring Stockholmaren och dennes jobb så det skulle bli lynchstämmning om vi hade samma usla förhållande i lokaltrafiken.

Jamen ja glömde ju att berätta!

Tanden. Den förra tanden.

Den är död och begraven nu, har återvänt ner till helvetet där den hör hemma. 

Var var jag sist? 
Här först, sen här, och till sist här. 
Jo, tisdags... Ja det vart bara värre och värre efter att de hade borrat upp tanden och låtit den vara öppen. Inga tabletter hjälpte - och tro mig, jag knaprade i mig tabletter som aldrig förr. Man ska ju inte ta fler än typ 4 alvedon, 3 Ipren, 3 Citodon osv, om dagen. Och ungefär varannan till var tredje timma så tog jag två eller tre tabletter av Alvedon, Ipren, Citodon, Voltaren och nåt annat piller från Irland (kuckilurpiller som inte får säljas i Sverige) som brukar göra underverk när inget annat hjälper. Läste på förpackningarna att man kan få allvarliga leverskador om man överskrider högsta tillåtna antal, men det sket jag blanka fan i. 

Så jag gick vaken större delen av natten, vankade av och an, käkade piller, stod upp och glodde på tv och spelade Bubble Blast på mobilen för att försöka skingra tankarna. Så då dagen efter hade jag en tid klockan 13 då vi hade bestämt sen innan att antingen fyller vi igen tanden, eller om det inte blivit bättre så dras den. 

Och den drogs.

Och drogs...

...och drogs...

I en timma och 20 minuter så jobbade tandläkaren med att försöka få ut tanden. En väldigt viktig detalj i sammanhanget var att bedövningen hade inte tagit ordentligt pga infektionen i tandroten. Jag fick fyra bedövningar, varav en var lokalbedövning som hon stack ner emellan tandrötterna. Den hjälpte litegrann, men fortfarande gjorde det så jävla ont. Sjukt ont och jag grät och vred mig som en mask i stolen. 
I nästan 1½ timma. Tänk er det... Fy fan säger jag bara - JO jag föder hellre barn. För det är i varje fall en positiv smärta, det här var bara tortyr. 

Efter ett tag säger hon att vi måste dela på tanden, den lossnar så mycket enklare så. Jomen tjena, inte min jävla skittand iallafall. Skitsamma den kom ut till slut. Lycka! Det blev ett stygn i kinden, men det kändes som småpotatis i jämförelse. Jag var rödgråten, svullen och genomsvettig. Den snälla tandläkaren var orolig, skakad och så svettig att hennes skyddsglasögon hade immat igen. Hon sa att hon hoppades att jag aldrig skulle behöva gå igenom någon liknande igen, hon hoppades även att hon aldrig skulle behöva gå igenom något liknande igen. 

Fick utskrivet några smärtstillande tabletter (som inte hjälpte mycket alls, som vanligt) och åkte hem. 

På torsdagen så kändes det helt okej. Helt vansinnigt öm såklart, men det var ändå okej, tabletterna hjälpte en hel del. Men så mot kvällen så ville smärtan liksom inte lägga sig, och på fredagen likaså. 
På lördagen så vaknar jag med värre värk än dagen därpå och den vill inte ge med sig, inte alls. Inga tabletter hjälper och jag känner bara att jag orkar fan inget mer.
Tanden är ju borta, vad är detta?!

Så vi lämnar Fifi till hennes mormor och morfar och kör in till tandakuten inne i stan. Väl där så ser de att det är infekterat i såret, så de sköljer rent med koksalt och sen smetar på någon salva som skulle skynda på läkningen. Så fick jag penicillin mot infektionen, så nu jäklar ska det väl bli bra.  

Och ja, där är jag nu. Det var det sista (än så länge?) om den tanden. Det vart en dyr historia för en tand som inte längre finns... Jag vet inte än hur dyrt det kommer bli, men jag hade ju påbörjat en rotfyllning. Sen vart det utdragning och till sist ett akutbesök. 
Men framför allt, det vart en sjukt smärtsam historia..!

Nä nu står jag inte ut längre, nu drar jag tanden. Eller ja, tandläkaren får göra det. Tabletterna hjälper inte längre och det gör ont i hela halsen, örat och käken. Jag har svårt att prata för det gör ont när jag rör på tungan. 

Jag ringde tandläkarn och ville ha en tid. Hon frågade om jag kunde vänta imorgon, jag sa att jag drar den hellre själv med tång och skruvmejsel än väntar. Då fick jag en tid idag klockan 14.10.

Jag ser ljuset i tunneln...

Jag har precis vaknat upp här på soffan. Har knappt sovit en blund i natt, jag hade en sån sjuk tandvärk att jag gick här och knapra både Citodon, Ipren och Alvedon såsom ungar sätter i sig lördagsgodis-påsen... Så imorse ringde jag till tandläkaren och sa att de får göra nånting åt det innan jag tar hammaren och slår ut den själv. 

Jag håller på med en rotfyllning i den tanden, längst bak på nedre vänster sida, och det är en gång kvar då den ska fyllas igen för att sen förhoppningsvis aldrig mer bråka med mig. Det är samma tand som jag åkte in akut med i mellandagarna för ett halvår sen alltså. Jävla skittand säger jag bara. Jag hatar den. Dra ut skiten. 
Men det vill de såklart inte, de tycker man ska försöka rädda tanden med en rotfyllning. Grejen är att den vid det här laget borde vara "död" och inte göra ont längre eftersom de har rensat rotkanalerna två gånger nu och nästa gång är det som sagt den sista då den bara ska fyllas igen. Så jag tvivlar på att det här är det sista den här tanden har nåt att säga... 

Men hur som helst, jag fick en tid hos tandläkaren idag i alla fall och hon öppnade upp tanden, sköljde igenom kanalerna med nåt medel och fyllde sen igen med nåt provisoriskt sålänge. Det gick bra ända tills hon tryckte dit fyllningen... Det fullkomligt exploderade i skallen. Jag vart alldeles yr och illamående, och det pulserade fanimig ända ner i tårna. Hon tog en röntgenbild och den visade att tanden inte har läkt (det är ju en infektion (inflamation?) i roten, därför man gör rotfyllning) ett dugg sen jag var där sist i början på juni. Så det lutar åt att de får dra ut den i alla fall. 
Men det är ju helt okej, bara fyratusen spänn i sjön. 

Fiona är så jäkla lik mig, på väldigt många sätt. Och är det nånting jag absolut inte önskar att hon får ärva så är det mina dåliga tänder. Det är bara mina åtta framtänder (fyra uppe och fyra nere) som är helt intakta, resten är lagade minst en gång. Så idag fick hon välja en ny tandborste när vi var i affärn, allt för att hon ska tycka det är roligt att borsta tänderna. 

Jag har hostat i två, tre veckor nu och för drygt en vecka sen började jag få ont i sidan precis under revbenen. Det kändes precis som när jag fick muskelinflammation i axeln, så jag gissade på det den här gången också. Fast ja, vid revbenen istället. 
Det har liksom inte gått över, men heller inte blivit värre så jag har inte lagt ner alltför många tankebubblor på det. Tills jag i måndags kväll skulle lyfta upp Fifi till mig där jag satt i soffan, hon ville upp och gosa i knät. Det hugger till och stannar liksom kvar, gör ganska så ont. 
Vi går och lägger oss som vanligt på kvällen, och jag hostar lite som jag ju har gjort i några veckor nu, inget mer med det. 

Så på natten vid halv tre så vaknar jag av att jag inte kan röra mig. Alls alltså, jag kommer inte ens ur sängen. Det gör ont bara jag andas in och att sätta sig upp går inte. Jag väcker Pat som får dra upp mig medan jag skriker av att det gör så förbannat ont. Herrejävlar, vad är detta?

Jag tar några alvedon och sätter mig och lipar i soffan, vid halv fem däckar jag framför nåt skitprogram på tv. 

Jag fattar ju att jag måste till läkaren och kolla vad fan det är med mig, om det finns nåt antiinflamatoriskt (?) som jag kan ta, men jag som inte kan klä på mig själv kan ju heller knappast köra bilen så jag ringer till pappa som får köra in mig till läkaren. 
Väl där så hinner jag i princip ta i hand och säga att jag har ont i sidan innan han sätter sina fingrar RAKT på det onda och trycker till, varpå det svartnar för mina ögon och jag skriker rakt ut. Man måste nog vara lite sadistiskt lagd för att bli läkare. Han trycker lite till medan jag kippar efter luft och sen säger han att det är solklart ett brutet revben. Han måste kolla lite till säger han och kan då konstatera att det är TVÅ brutna revben. Plus en muskelinflammation under revbenen. 
Jaha ja men dåså. Fan va bra. Vad säger man? 
Jag har alltså hostat sönder ett par revben. Antagligen är det lättare att göra när man är gravid eftersom benen och lungorna inte har nånstans att ta vägen när man hostar, det blir mer stumt. 
Är det fortfarande någon som tvivlar på att det här kommer att bli det andra och sista barnet för mig?

Som tur är så får man käka Citodon fastän man är gravid, för de små tabletterna har varit min räddning det senaste dygnet.
Det är svårt att få Fifi att förstå varför jag inte kan bära upp henne, varför jag bara kan kramas och gosa lite försiktigt på vänster sida. Hon står där med uppsträckta armar och tittar frågande på mig och allt jag kan göra är att titta tillbaka. Så jag hoppas det går över fort det här... Är det någon som har erfarenhet av hur lång tid det brukar ta?

Jag har en sån sjuk tandvärk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det gör så förbannat ont och jag blir super rastlös när det gör så här ont, ingenting att ta till för att det ska hjälpa. Jag knaprar alvedon som en unge knaprar godis men jag börjar misstänka att jag är imun mot alvedon. Jag tog två stycken strax innan åtta-tiden, och två stycken två timmar senare. Men det hjälpte inte ett smack, så jag tog två Panodil oxå en halvtimma senare.

Helvete. Helvete...

Träd-aset föll ju rätt över gästhuset. Film kommer senare, jag har spelat in eländet.
Skadan vart inte så illa som det såg ut att bli, men en gren har borrat sig igenom taket och det räcker för att det ska bli lite dyrt det här. I alla fall för våran ekonomi som går på halvfart iom en föräldrapenning inkomst. Plus att hela vedbon vart mos. Det gör iofs inte så mycket, den skulle ändå göras om, men ändå... 

Helvete.

När jag inte har något bättre för mig så brukar jag kolla runt på lite olika bloggar, och av naturliga skäl så brukar det bli ganska många så kallade mammabloggar. Alltså andra mammor som skriver om deras barn och hur de uppfostrar dom. Framsteg som barnen gör osv. En och annan pappablogg har jag också stött på men de är inte så många. 

Det som är ganska så genomgående, på i alla fall de flesta som jag verkar stöta på, är denna fråga om genus. Alltså kvinnligt kontra manligt, socialt kön om jag hajat det hela rätt. Om hur viktigt det är att uppfostra sina barn, och speciellt då sina flickor verkar det som, som liksom könsneutrala individer. För gud nåde den inskränkta människa som sätter på sitt flickebarn något rosa plagg - hon löper då extremt stor risk att utvecklas till att bli ett billigt våp med noll självkänsla som tror att hennes värde endast sitter i det yttre. Nä på med bruna/blåa/gröna kläder, vadsomhelst på din flicka, så länge det inte är en rosa klänning. Och sätt för all del på din pojke den där rosa klänningen, klart grabben ska ha klänning och nagellack på sitt ettårskalas?

På någon av dessa bloggar så läste jag ett tips från någon om att man borde trycka upp foldrar om genus och vad det har för effekt på barnet, och försiktigt smyga ner i barnvagnen när man ser ett stackars barn som är offer för sina föräldrars okunnighet (ignorans?) om valet av klädsel. 
What the fuck?! Hade jag fått en sån folder nertryckt i min vagn, då hade jag blivit förbannad. Först snopen, sen undrande och ledsen, och sen redigt jävla fly förbannad. Komma här och tycka synd om min unge för att hon blir klädd i "tjejfärger" och "tjejkläder", och sen dessutom pracka på mig din åsikt när jag inte bett om den?

Jag är uppriktigt trött på hela diskussionen. Tyvärr så pass att jag drar öronen (ögonen) åt mig åt minsta lilla hint om att det snart kommer att handla om genus. För egentligen tycker jag att hela debatten är rätt så intressant, men jävlar vad för mycket det har blivit på sina håll. Och en annan intressant grej är att om man är väldigt mycket för könsneutralitet så är man även väldigt mycket för långtidsammning, ända tills barnet själv vill sluta amma. Det verkar liksom hänga ihop på nåt sätt. 


Jag är ju en sån där tråkig människa som mest tycker att göra vad fan du vill så länge det inte skadar någon, jag har alltså inte någon extrem åsikt åt något av hållen. Däremot är jag så förbannat trött på och fattar inte varför och hur fan man orkar bråka om en sån sak. Vad spelar det för roll om jag sätter på min flicka en rosa klänning? Eller om hon bara har rosa nappar? En bil äger hon men den fick vi av någon. 
Kommer hon att bli en sån där osäker tonårsunge som endast kan få bekräftelse av hur många killar som kollar in henne, som faller för grupptrycket och börjar supa och röka vid 12 års ålder? Som vid 18 år kommer att falla för någon äldre kvinnomisshandlare? Allt för att hennes föräldrar köpte den där tjejiga lila jackan till henne istället för den blå med bilar på. 

Jag tror ju inte riktigt på det va. Självklart så kommer hon få vara med att bestämma när hon blir så pass stor att hon kan prata och uttrycka en åsikt, men just nu så njuter jag av att hon är härligt omedveten om vad fan hon har på sig så att jag kan sätta på henne vilka söta små klänningar jag vill.