Håll tummarna nu snälla, för inatt ska vi för första gången prova att låta ungarna sova i samma rum. Håll tummarna för att de inte väcker varandra. Håll tummarna för att Corey sover hela natten igenom. Håll för guds skull (eller ja, för min skull) tummarna för att vi får "tillbaka" vårat sovrum.

Man får inte riktigt säga så har jag förstått, det är inte riktigt okej att vilja ha ut ungarna ur sovrummet. Man ska vara så himla samsovande idag att det blir lite löjligt. Ja det är skitmysigt att sova bredvid en snusande liten sötplutt, absolut. Det är världsbäst att få en spontankram mitt i natten av en sovande unge som luktar alldeles underbart.
 Faktum är att i går kväll så sa jag till Pat att vi kan väl bära in Fifi till oss? Hon kan väl få sova emellan oss, det var så länge sen som hon kom in sådär tassande mitt i natten. Han höll med, men vi satt uppe så sent att vi glömde bort det. Men så när jag skulle gå och stoppa om henne innan vi gick och la oss så såg jag att hon tagit av sig sin blöja och att det var plaskblött i hennes säng. Så då vart det ju så att hon fick komma in till oss i alla fall och det var supermysigt! Jag fick inte mycket sömn alls egentligen men det gjorde ingenting just då.

Och det är ju det som är grejen, jag vill gärna ha ungarna inne hos oss lite då och då, jag saknar dom om de liksom sover för bra och aldrig behöver sova emellan oss. Men det är just det, då och då. Jag behöver mitt space, jag saknar vårat sovrum. Jag saknar att kunna gå in i sovrummet utan att tassa på tå och viska, att ha en vanlig lampa istället för den där nattlampan jag nu har iskruvad ovanför min säng. Att kunna prata i normal samtalston om man liksom fortsätter en diskussion i sängen. Att kunna ha sex som normalt där tom prasslet från sängkläderna väcker ungen.

Så ja, jag kommer fan att kämpa för att det ska gå bra för Corey att sova inne hos Fifi.

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha någon slags ljusslinga hängandes över garaget, längs med vindskivorna men jag har inte kunnat bestämma mig riktigt för vilken slags slinga jag vill ha. Det finns ju en hel uppsjö!

Och ja, jag räknar inte riktigt med Pat i det här. Att han inte skulle bry sig alls är väl kanske orättvist att säga, men han är i alla fall väldigt måttligt intresserad, medan jag då bara älskar sånt. Och tur är väl det eftersom jag ju jobbar med det såhär på vinterhalvåret.

Men nu har jag då bestämt mig (och Pat får liksom finna sig i det..!) för att ha samma som vi har runt den halvan av altanen som har tak över sig, en istappsslinga. Alltså inte såna där plastistappar utan små slingor som hänger i olika längder. På vissa "spröt" är det två lampor, andra tre och fyra lampor, osv.
Det hänger nu på vindskivorna på garaget, och sen längs med carporten så satte jag bara en vanlig slinga. Det ska bli så spännande snart när det blir mörkt så man kan få se resultatet! Jag tror det kommer bli bra, ja asbra helt enkelt.

Det var inte det roligaste att sätta upp skiten i det här vädret bara, det blåste rätt rejält där uppe högst på stegen. Och kallt som satan var det, och nu nån timma senare så är jag fortfarande lite lite kall om nosen. Men jag har satt på en brasa så det blir nog bättre snart.

Jag tycker det är så himla fint när det glittrar en massa i trädgården, men det får inte blinka och absolut inte vara en massa olika färger. Jag kan stå ut med om någon tänkt till lite med färgerna, tex med samma färg runt fönstrena och dörren och sen en annan färg på trädet eller nåt. Men fan inte när det mest liknar en färgfest istället för juldekoration. Det värsta blir ju då om någon slagit ihop de två fenomenen - olika färger som blinkar. Fruktansvärt om du frågar mig, då kryper det i nacken. Som tur är så ser man det inte så ofta.

Hahaha så jävla roligt...

Det är så jäkla gött att vara icke gravid så att man kan göra en massa saker som man saknat.

Som tex hugga ved.

Vi flyttade hit till huset när jag var höggravid med Fiona och hon föddes fem dagar senare, en dag i slutet på augusti. Sen kom vintern och man behövde skotta snö, men då satt jag inne i värmen och ammade medan Pat slet sig mer eller mindre blodig för att jag skulle kunna komma fram till bilen med ett litet spädbarn.
Sen vart det ju sommar och då behövdes det varken skottas snö eller hugga ved, och sen lagom till höst/vintern så var jag ju gravid igen.
Till saken hör också att Pat är en gentleman av den gamla skolan (jo det finns faktiskt såna kvar, på Irland) och låter mig inte gärna göra såna saker, han tycker att allt tungt är hans ansvar.

Jag var precis på väg att påminna (eller ja, tjata om jag ska va ärlig...) Pat om att han måste hugga upp det sista av veden som ligger bakom vedboden innan snön kommer, och innan det regnar för mycket så att skiten blir oanvändbart, när jag fick som en ingivelse att va faan..! Det kan ju JAG göra ju! Jag kan hugga ved. Jag tycker faktiskt det är skitkul att hugga ved, det har jag alltid tyckt.

Sagt och gjort, jag tog på mig mina gympapjucks, greppar yxan och börjar hugga medan Pat tar hand om ungarna och lagar i ordning middagen.
Det gick skitbra, trots att jag var lite ringrostig.
Det blev dock stopp när jag skulle ge mig på den största kubben som var typ halvmetern i diameter, jag orkade inte riktigt svinga den över axeln sådär man gör när man satt i yxan och sen ska svinga den runt, över axeln för att låta den dunsa ner på baksidan av yxan. Liksom. Fattar du? Men den såg så torr och fin ut, nästan så att den hade spruckit lite av sig själv så jag tänkte att den skulle va lite halvlätt sådär att klyva.

Hursomhelst, så jag går och ropar på Pat som kommer ut och hjälper mig, och då hör jag hur han stönar och stånkar och så ba ett jättebrak. Jag förstår ju att han lyckades klyva monstret, men med bara två hugg? 

Hmmm... tänker jag

Så när det är min tur igen så härmar jag honom helt enkelt och börjar stöna och stånka jag med, och ta-daa så bara löste det sig. Jävlar i min låda vad jag högg undan en massa ved. Jag stönade högre och högre för varje vedklump och det gick fortare och fortare att hugga.
Jag stod där och fnissade lite för mig själv när jag kom att tänka på våran gamla gubbe till granne, vad han skulle tänka om han såg och hörde. Först att det är jag, kvinnan i huset som hugger veden, och sen att jag lät som jag hade nån orgie där bakom huset. Haha...

Han kan gott få undra lite!

De senaste två veckorna kan man sammanfatta med orden; målarfärg, kaos och kläder. Nu äntligen är även barnens rum klart och det här är andra natten Fifi sover därinne, Corey sover fortfarande inne hos oss eftersom han får nappflaska på natten. Men ändå, våran säng är tillbaka! Jippieee! Nu kanske man kan börja sakna och längta efter att hon ska komma intrippandes mitt i natten igen och inte behöva slåss för att få plats med armen.

Visst, att sova bredvid en snosandes tvååring som sover med utslagna armar och ben, där man kan pussa på den halvöppna munnen hur mycket man vill utan att få en välplacerad näve i ansiktet, det är helt vansinnigt mysigt. Det allra finaste faktiskt.
Men - och det är ett jävligt stort men - det är ju samtidigt som att sova med en propeller i ryggen. Hon tar spjärn mot min rygg och rumpa (fan alltid MIN rygg och rumpa, aldrig mot Pat..!) med sina fötter och liksom "går" uppåt så att hon hamnar med huvudet neråt. I sömnen alltså. Och det är så sjukt irriterande.

Lägg då till en liten spädis som vaknar och vill ha mat mitt i natten, och att vi har målat och slipat till in på småtimmarna. Vi har gått som två zoombies här hemma.

Men nu så!

  

Nu är det då äntligen klart. Eller ja, det ska upp taklister, golvlister och fönsterfoder i bägge rummen. Taklister behöver vi köpa nya eftersom de förra som satt uppe var vanliga fula golvlister, vi vill ha såna där som är lite sneda, du vet. Vi behöver också köpa fönsterfoder eftersom det inte finns ett enda i hela huset. Skitskumt ser det ut, ser liksom ofärdigt ut.

Sen är det lite småfix som att trixa var olika garderober ska stå, våran gamla byrå, köpa nya skåp som ska stå bredvid våran säng, osv. Men det känns som petitesser faktiskt. Det blir klart när det blir, just nu ska vi bara ta det lugnt.

Ja, just nu ska vi bara ta det lugnt innan det är dags att ta tag i Elora och Rileys rum.

 

Idag kunde vi då äntligen börja med sovrummet. Just nu sover vi alla fyra i samma sovrum och det är trångt och ruggigt varmt. Plus att ungarna väcker varandra med deras suckanden, grymtanden och snarkningar. Och Corey vaknar ju fortfarande kanske två gånger under kvällen/natten för en flaska välling.
Trots det så funkar det rätt så bra, jag hade väntat mig större påfrestningar faktiskt.

Men jag saknar vårat sovrum. Jag saknar vårat vuxensovrum, för i drygt två år har vi ju nu smugit in eftersom det alltid varit nån unge som somnat därinne före en själv, och så gott som alltid så har vi en nattlampa tänd. Man hittar alltid en napp eller tre i sängen och de där förbannade, men jävligt bra-att-ha spytrasorna från IKEA ligger ju som ett andra lakan utspridda lite överallt.

Lägg då till att våran säng står upptryckt in i hörnet så att vi skulle få plats med både en vagga och frökens säng därinne så borde ni förstå varför jag längtar så.

Jag vill bara ha ett snyggt, städat sovrum med nybäddad säng. Det känns inte som för mycket begärt tycker jag.

Sen vi bestämde att vi skulle byta rum med Fifi (för att Corey också ska få plats så småningom) så går jag som på nålar här hemma, jag vill sätta igång och måla nu nu NU! Så att vi kan flytta in nångång. Dessutom har jag en sån jäkla rolig idé till Fifi och Coreys rum som jag blir som barn på nytt när jag tänker på det.
Men det får vänta ett tag till, först ska vårat sovrum bli klart.

När jag skulle gå och handla alla penslar och färg som behövs så slog det mig att jag många gånger fått tillfälle att vara glad över att vara en målares dotter. Jag vet ju precis vad som behövs! Och jag vet vilken typ av pensel jag föredrar att spara med (när man målar runt lister, i hörn och längs taket etc.), jag vet att en sån där tejp med "inbyggd" skyddsplast är skitsmidig att ha, var och när det är bättre att använda den blå maskeringstejpen osv. Massa grejer som man kanske inte vet om man inte varit med nån målare som jobbar. Några somrar när jag var yngre och inte hade lyckats fixat sommarjobb, så fick jag hänga med pappa ut och måla istället. De vägrade låta mig bara gå hemma och dra i tio veckor.

Därför blir det även så att det blir jag som målar här hemma. Och det är helt okej! Jag gillar att måla.
Det som är tråkigt bara är att eftersom vi ju har två små barn här hemma som behöver ses efter så får man snällt finna sig i att stå där inne själv och fnula, ingen att snacka med. Sånt är skittrist. Jag har oftast skitsvårt att vara själv, ibland har jag behov av det och då drar jag mig undan och bara andas liksom. Men oftast så avskyr jag att va själv, det finns ju inget tråkigare.

Dessutom så startade jag med att fixa taket med latexfog. Det var meningen att jag bara skulle sätta i alla hålen och eventuella sprickor (vårat tak är såna där brädor med tydliga mellanrum), men efter ett tag så ser vi att det bästa vore fog längs med hela jäkla brädan.
Så så fick det bli. Phu!
När det var klart och torkat så var det dags att måla taket och det är precis så tungt som det låter, axlarna riktigt värker efter att ha gått och stirrat uppåt i nån timma, och dra rollern fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Det här är en före-bild. Inget annat är gjort förutom att vi tagit ner taklisterna (ska köpa nya, profilerade) och lagt skyddspapp på golvet.



Nu ikväll efter att ungarna somnat så gick vi in i rummet bägge två och satte igång med att spackla igen alla hål och annat. Då ser jag att lite tapet sitter jättelöst... Och som sagt, jag är ju en målares dotter och kan såklart inte hålla mina fingrar från sånt - ska det bli bra så måste man göra grunden bra. Så jag började såklart att riva i det där, och det blev såklart större och större.

Pat står skeptiskt och ser på och ba "nu måste vi ju spackla hela väggen... va fan, kan vi inte bara komma överens om att när vi ser sånt där så säger vi, oj en lös tapet! här måste vi nog LIMMA lite! och inte riva. Okej Jenny?" Haha... Jag höll med.

Fortsättning följer!

 

En sista grej nu innan jag går och lägger mig.
Jag lovade ju förut i ett tidigare inlägg att jag skulle rita upp hur köket ser ut just nu och hur vi vill ha det. Tänk på att det inte är exakta mått, jag har bara ritat ur huvudet, men ändå rätt bra om jag får säga det själv!

Här är hur det ser ut nu:

Hmm jag inser ju nu att min varning i det förra inlägget kom EFTER bilden. Då skadan redan var skedd liksom. Jag bloggade från mobilen, alltså som ett vanligt mms och då kan man inte bestämma hur det ska se ut. My mistake! Jag hoppas att det inte blev alltför stora trauman för er.

Jag är så otroligt genomtrött, hela tiden. Jag fattar inte vad jag har gjort? Det är som att jag går i nån dvala jämt, tänker inte klart och gör saker i fel ordning. Jag hatar det. Jag får ta och börja knapra nån vitaminpiller eller nåt, nån som har något förslag på nåt som fungerar?

Vi har börjat, eller Pat snarare, fixat iordning köket nu äntligen. Vi har varken haft pengar eller tid innan, och så har vi inte riktigt varit överens om hur vi ska ha det. Men nu så! Eller ja, vi har fortfarande inte pengar till att göra om allting på en gång så det kommer att få ta sin lilla tid men det är okej. Man lever ju inte direkt fett när man går på mammapenning! 
Hur som haver, så dörren in till Elora och Rileys rum var ju i köket och den är nu igenbommad och en ny dörr är öppnad mot vardagsrummet istället. Mycket bättre. Så igår tog vi en sväng till IKEA för att kolla köksluckor och vi bestämde oss för vita luckor istället för dessa gräsliga orange/naturfärgade som är nu. Hua vad de är gräsliga. 
Så ska vi ha spisen i hörnan istället med induktionshäll, och ugnen kommer bli inbyggd tillsammans med micron nånstans i midjehöjd. 
Det kommer bli kalasbra detta! 
Jag tror jag ska försöka mig på att rita upp hur det ser ut nu och hur vi planerar det. 

Imorrn ska jag, pappa och Corey ut på sjön och fiska. Vi ska ta med oss matsäck och bara ha det bra. Så nu ska jag gå och lägga mig så att det blir morgon snart! 

Jag blev precis klar med att leka frisör för ikväll och jag blev riktigt nöjd. Jag klippte bort det mesta av mohaikanen och gjorde luggen ganska så kort, och så färgade jag rubbet blont. No more mörka rötter här inte. Lite sent att börja med sånt här vid 23 tiden på kvällen, jag vet, men är man en nattuggla så är man. 

Det är förresten en av de jäkligt stora fördelarna med att bo i hus - man kan göra vad fan man vill hur sent man vill. Som att duscha. Jag älskar att duscha på kvällen, älskar känslan av att gå och lägga sig mellan svala lakan alldeles ren och duschcreme-len. Dessutom spar det en väldans massa dyrbar morgontid för en sån tröttmössa som mig. 

En mindre fördel mad att bo i hus är ju det där med att fälla träd... Haha. Men jag ska sluta tjata om det nu och fokusera på hur fint det blev och kommer att bli när vi är klara med jobbet att få bort träd-liken. 
Vi har ju en ganska så stor tomt på typ 2250 kvm men hälften av den, om inte mer, består av skog. Roligt för ungarna förstås, mindre roligt för oss. Så för att göra ytan man kan umgås på lite större så håller vi ju nu på att röja undan en massa träd. Dessutom behöver vi veden till i vinter. Jag har stora planer för den nyvunna platsen ska ni veta... Ah, det kommer att bli så bra!

Just nu när jag sitter här och skriver så är Pat inne i sovrummet och försöker få Fifi att sova. Klockan är halv ett på natten och hon har varit vaken i lite mer än en timma nu. Hon vaknade för en megastor bajsblöja som liksom aldrig ville ta slut, och efter det så vill hon inte somna om igen. Kan det vara en ny tand på gång tror ni? Det vore ju lite på tiden faktiskt, hon har bara en och den fick hon för en månad sen ungefär om jag minns rätt.