Det här är en bild från ett annat tillfälle, fast ändå en lika fin stund på morgonen.
Gos i sängen med sina små barn - kan det bli bättre?

Klockan ringde som vanligt i morse vid kvart i sju och som vanligt så snoozade jag bort det.
Fast denna morgon var jag ovanligt trött, jag kommer knappt ihåg det. Jag vet att jag bara noterade litegrand där i bakhuvudet att Fifi redan var vaken och att hon var i våran säng. Hon måste alltså ha kommit in i natt utan att jag märkt nåt.

Så när klockan är åtta (fast det vet jag inte då) så hör jag att hon skrattar sådär hjärtligt och jättehögt, ett riktigt bubbelskratt liksom och jag vaknar till. Men jag ser henne inte, vart är ungen nånstans?

Så hör jag "Cåjejj, mamma e awake! Hej mamma!" Så tittar jag bredvid mig och ser henne sitta i Coreys spjälsäng och leka tittut med honom med hans täcke. Han ligger på mage och tittar storögt och beundrande på sin syster och hon presterar gärnet när hon inser att hon kan leka med honom, han tycker jag är rolig! kan man riktigt se att hon tänker.

Åh det var ett sånt härligt sätt att vakna på!

Det gjorde inte så mycket då att jag försovit mig en timma och vi hade vansinnigt bråttom för att hinna iväg till dagmamman. Vi hann ändå för vi var så glada och sjöng sånger medan vi klädde på oss snabbt och stack iväg.

De senaste två veckorna kan man sammanfatta med orden; målarfärg, kaos och kläder. Nu äntligen är även barnens rum klart och det här är andra natten Fifi sover därinne, Corey sover fortfarande inne hos oss eftersom han får nappflaska på natten. Men ändå, våran säng är tillbaka! Jippieee! Nu kanske man kan börja sakna och längta efter att hon ska komma intrippandes mitt i natten igen och inte behöva slåss för att få plats med armen.

Visst, att sova bredvid en snosandes tvååring som sover med utslagna armar och ben, där man kan pussa på den halvöppna munnen hur mycket man vill utan att få en välplacerad näve i ansiktet, det är helt vansinnigt mysigt. Det allra finaste faktiskt.
Men - och det är ett jävligt stort men - det är ju samtidigt som att sova med en propeller i ryggen. Hon tar spjärn mot min rygg och rumpa (fan alltid MIN rygg och rumpa, aldrig mot Pat..!) med sina fötter och liksom "går" uppåt så att hon hamnar med huvudet neråt. I sömnen alltså. Och det är så sjukt irriterande.

Lägg då till en liten spädis som vaknar och vill ha mat mitt i natten, och att vi har målat och slipat till in på småtimmarna. Vi har gått som två zoombies här hemma.

Men nu så!

Nu är det då äntligen klart. Eller ja, det ska upp taklister, golvlister och fönsterfoder i bägge rummen. Taklister behöver vi köpa nya eftersom de förra som satt uppe var vanliga fula golvlister, vi vill ha såna där som är lite sneda, du vet. Vi behöver också köpa fönsterfoder eftersom det inte finns ett enda i hela huset. Skitskumt ser det ut, ser liksom ofärdigt ut.

Sen är det lite småfix som att trixa var olika garderober ska stå, våran gamla byrå, köpa nya skåp som ska stå bredvid våran säng, osv. Men det känns som petitesser faktiskt. Det blir klart när det blir, just nu ska vi bara ta det lugnt.

Ja, just nu ska vi bara ta det lugnt innan det är dags att ta tag i Elora och Rileys rum.

Idag kunde vi då äntligen börja med sovrummet. Just nu sover vi alla fyra i samma sovrum och det är trångt och ruggigt varmt. Plus att ungarna väcker varandra med deras suckanden, grymtanden och snarkningar. Och Corey vaknar ju fortfarande kanske två gånger under kvällen/natten för en flaska välling.
Trots det så funkar det rätt så bra, jag hade väntat mig större påfrestningar faktiskt.

Men jag saknar vårat sovrum. Jag saknar vårat vuxensovrum, för i drygt två år har vi ju nu smugit in eftersom det alltid varit nån unge som somnat därinne före en själv, och så gott som alltid så har vi en nattlampa tänd. Man hittar alltid en napp eller tre i sängen och de där förbannade, men jävligt bra-att-ha spytrasorna från IKEA ligger ju som ett andra lakan utspridda lite överallt.

Lägg då till att våran säng står upptryckt in i hörnet så att vi skulle få plats med både en vagga och frökens säng därinne så borde ni förstå varför jag längtar så.

Jag vill bara ha ett snyggt, städat sovrum med nybäddad säng. Det känns inte som för mycket begärt tycker jag.

Sen vi bestämde att vi skulle byta rum med Fifi (för att Corey också ska få plats så småningom) så går jag som på nålar här hemma, jag vill sätta igång och måla nu nu NU! Så att vi kan flytta in nångång. Dessutom har jag en sån jäkla rolig idé till Fifi och Coreys rum som jag blir som barn på nytt när jag tänker på det.
Men det får vänta ett tag till, först ska vårat sovrum bli klart.

När jag skulle gå och handla alla penslar och färg som behövs så slog det mig att jag många gånger fått tillfälle att vara glad över att vara en målares dotter. Jag vet ju precis vad som behövs! Och jag vet vilken typ av pensel jag föredrar att spara med (när man målar runt lister, i hörn och längs taket etc.), jag vet att en sån där tejp med "inbyggd" skyddsplast är skitsmidig att ha, var och när det är bättre att använda den blå maskeringstejpen osv. Massa grejer som man kanske inte vet om man inte varit med nån målare som jobbar. Några somrar när jag var yngre och inte hade lyckats fixat sommarjobb, så fick jag hänga med pappa ut och måla istället. De vägrade låta mig bara gå hemma och dra i tio veckor.

Därför blir det även så att det blir jag som målar här hemma. Och det är helt okej! Jag gillar att måla.
Det som är tråkigt bara är att eftersom vi ju har två små barn här hemma som behöver ses efter så får man snällt finna sig i att stå där inne själv och fnula, ingen att snacka med. Sånt är skittrist. Jag har oftast skitsvårt att vara själv, ibland har jag behov av det och då drar jag mig undan och bara andas liksom. Men oftast så avskyr jag att va själv, det finns ju inget tråkigare.

Dessutom så startade jag med att fixa taket med latexfog. Det var meningen att jag bara skulle sätta i alla hålen och eventuella sprickor (vårat tak är såna där brädor med tydliga mellanrum), men efter ett tag så ser vi att det bästa vore fog längs med hela jäkla brädan.
Så så fick det bli. Phu!
När det var klart och torkat så var det dags att måla taket och det är precis så tungt som det låter, axlarna riktigt värker efter att ha gått och stirrat uppåt i nån timma, och dra rollern fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Det här är en före-bild. Inget annat är gjort förutom att vi tagit ner taklisterna (ska köpa nya, profilerade) och lagt skyddspapp på golvet.



Nu ikväll efter att ungarna somnat så gick vi in i rummet bägge två och satte igång med att spackla igen alla hål och annat. Då ser jag att lite tapet sitter jättelöst... Och som sagt, jag är ju en målares dotter och kan såklart inte hålla mina fingrar från sånt - ska det bli bra så måste man göra grunden bra. Så jag började såklart att riva i det där, och det blev såklart större och större.

Pat står skeptiskt och ser på och ba "nu måste vi ju spackla hela väggen... va fan, kan vi inte bara komma överens om att när vi ser sånt där så säger vi, oj en lös tapet! här måste vi nog LIMMA lite! och inte riva. Okej Jenny?" Haha... Jag höll med.

Fortsättning följer!

Nä det har inte blivit mycket måla av den här helgen. Eller inte idag i alla fall, vi har ju söndag kvar också men där försvinner några timmar mitt på dagen när Pat åker för att lämna Elora och Riley till deras mamma.

Men det som har blivit idag är så mycket bättre - vi har varit i skogen! Åh som jag älskar att vara i skogen... Vi gick mycket längre än vi brukar gå och upptäckte en massa nya härliga ställen. Våran skog är så himla vacker och spännande för den ändrar skepnad hela tiden, ibland är det ängar och björkskog.

Sen kommer man till ett parti med en massa berg. Sen helt plötsligt blir det värsta sagoskogen, man kan nästan se trollen där inne, för att förvandlas till en supertät barrskog. Ni vet en sån där barrskog där det från marken bara är en massa bruna kala pinnar som sticker fram, upp till ungefär två meter där de gröna barrgrenarna börjar.
Sen kommer man till en liten bäck och lövskog igen... Ja så där håller det på typ hela tiden. Skogen är riktigt läcker.

Men idag när vi var på vägen hemåt så upptäckte vi en skithäftig stig. Den gick igenom en sån där tät barrskog som jag beskrev nyss, men det som var så speciellt var att stigen var helt spikrak och jättelång. Vi gick och gick och gick i en evighet kändes det som. När man tittade rakt fram så såg man inte när den skulle ta slut, det var som att gå i en sagobok - t.o.m. ungarna sa det, att det såg ut som i en Harry Potter film.
För skogen som stigen gick igenom var i ärlighetens namn liiite läskig, lite spöklik sådär. Men vi hade Fifis aldrig sinande pladder som höll oss i verkligheten, haha. "Mamma, va e de? Va e de? Svamp! Oj, Titta, svamp! Pappa, va e de?"

Nu sover alla ungarna gott och det var inte direkt nån kamp för att få de i säng. Jag skulle gissa på att de somnade mer eller mindre i fallet. Eftersom det inte vart nån målning alls idag så får det bli desto mer i morgon.

/Skogsmulle

Igår när Fifi vaknade så var hon skitledsen. Jag tänkte först att det var det vanliga dåliga morgonhumöret (som hon tyvärr fått från mor sin..) som damen har begåvats med som visade sig, men det ville liksom inte ge med sig. Hon fortsatte vara grinig, ledsen och klängig vid frukost. Inte ens att se på Mickey Mouse som annars brukar va dagens höjdpunkt, hjälpte.

Jag tänkte att det nog ger med sig så småningom, hon kanske bara hade drömt nåt läskigt. Så vi sätter oss i bilen och börjar köra till dagmamman, och jag ser i backspegeln att hon sitter och ser ledsen ut där bak liksom stirrar ut genom rutan. I vanliga fall sjunger vi tillsammans och hon sitter och diggar med foten, men inte denna morgon.
Så jag frågar henne om hon inte vill åka dit idag? Hon svarar nej, och jag frågar om hon hellre vill va hemma. Då nickar hon sakta. Jag får en hemsk känsla i kroppen, varför ska jag köra henne nånstans när hon uppenbarligen inte mår bra? Hon kanske håller på och bli sjuk?

Så jag ringde upp dagmamman för att säga att Fifi stannar hemma idag, och sen talar jag om det för Fifi att idag får du va hemma med mamma och Corey.
Det var som att vända på en hand... Helt plötsligt så ler hon och sträcker sig fram för att ta min hand. Åh lilla fina människa, vad jag älskar dig! Eftersom vi redan satt i bilen allihopa och regnet hällde utanför så tänkte jag att vi kan passa på att åka och köpa strumpor till barnen. Det är en bristvara i vårat hem kan jag lova! Det är inte bara hyreshus-tvättmaskiner som äter strumpor, det gäller för villa-tvättmaskiner också tydligen.

Så vi åker iväg till mitt jobb (min mamma jobbar ju på samma ställe fast på kontoret) för att handla lite och hälsa på mormorn när vi ändå är där. Fifi börjar känna igen sig nu för varje gång vi svänger in på parkeringen så börjar hon ropa efter mormor inne i bilen. Haha.

Väl därinne så springer hon direkt fram till vad som numera är "hennes" skrivbord, sitter där och väntar på att mormorn som sitter vid bordet mittemot ska ringa på interntelefonen så att hon ska få svara. Hon sitter och bläddrar i papper, har väldigt viktiga fantasikonversationer, fäster post-it lappar lite här och var och ser otroligt upptagen ut...

Sen efter det åkte vi och käkade lunch med pappan på hans jobb. När den var uppäten så regnade det fortfarande och jag hade ingen som helst önskan att vara utomhus, så vi kom fram till att vi skulle åka hem till morfarn och baka en sockerkaka istället. Det vart en himla mysig dag ändå, trots att den började med mycket gnäll och mer eller mindre brottningsmatch över påklädning.


Förresten så har vi kommit fram till att vi ska byta rum med ungarna. Corey sover ju fortfarande med oss såklart, han är ju bara ett halvår, men rätt var det är så är det ju dags att sova själv och få flytta in med Fifi. De två ska få dela rum och hur vi än har vridit och vänt på det så får inte Coreys säng plats. Det blir alldeles för liten plats att leka på, och eftersom mitt och Pats sovrum är störst så bestämde vi för att byta med ungarna.
Våran säng är 1.80 bred och vi kommer ha 37 cm över på varje sida. Det har varit en utmaning att hitta bra möbler som får plats där inne kan jag tala om! Men nu har vi i alla fall hittat ett köksskåp på Ikea som är 30cm bred som kommer att funka perfekt. Det blir nog svarta luckor till den, vit/sand färg på väggarna och en fondtapet på väggen bakom våra huvuden.

Ah, det kommer bli så jäkla bra!

Jag bara älskar programmet Svenska Hollywoodfruar. Jag fullkomligt avgudar Maria Montazami, hon är så grymt skön. Jag sitter och garvar högt här hemma så att tårarna rinner varje gång det programet går på tv. Sen om det är efter manus har jag ju ingen aning om men jag hoppas att det inte är det.

Vid det senaste avsnittet så vart mina ögon fuktiga av en helt annan anledning. Så därför hoppas jag att klippet när Isabel Adrian tar hål i öronen på sin 1-åriga dotter är påhittat, att efter det att kamerorna släcks så liksom Hej och hå! Bra spelat där Monday-Lily, nu tar vi bort det där klistermärket du fick på örsnibben och torkar bort låtsastårarna.
Men så är det inte. Och inte nog med det, hon går ut ur rummet, håller för öronen och låter nannyn göra det som borde vara en självklarhet för alla föräldrar - att trösta och lugna sitt barn.
Hur tänker man då?

Isabel själv försvarar det med att det är tradition i hennes familj (sen fortsätter denna människa med "Förresten, är alla som omskär sina nyfödda pojkar också barnplågare?" som en fråga. Ungefär som att det skulle vara  självklart att omskärelse är ok. Eh... Vad tycker du själv Isabel? Skulle du vilja få någonting bortskuret från ditt underliv av någon annan anledning än medicinsk? Och som dessutom oftast görs utan bedövningsmedel eftersom "bebisar ändå inte kommer komma ihåg nånting av det". Nä, jag trodde väl inte det nej.) ungefär som att det skulle göra saken mer okej.
Det är faktiskt ganska så pinsamt... Så om man växer upp i en familj full med män som vid varje jul ger sina barn en sån jävla känga att de åker in i väggen, så är det okej att man själv ger sin unge en avhyvling lite då och då. Jag menar, det är ju faktiskt en tradition, och det som inte dödar det härdar.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför man vill göra hål i sitt barns öron. Det är inte vi vuxna som ska vilja det, det ska vara barnen i så fall. Om allt står rätt till där uppe i hjärnkontoret dvs. Barn som är så otroligt vackra som de är i sin naturlighet, sin avsaknad av en massa jobbiga uppfattningar om hur man "bör" vara, och sitt totala accepterande för det man är. Som inte ännu är färgad av hur samhället pressar ner oss i mallar om hur man ska se ut. Det är så befriande med barn!
Så varför vill man ta bort det från sin egna guldklimp?

Jag tycker det är så fruktansvärt att göra hål i öronen på barn. Jag vågar tom gå så långt som att påstå att det är en form av barnmisshandel. 
Jomen tänk nu, man gör nånting medvetet mot barnet så att han/hon får ont. Så att barnet är rädd. Att den skriker, ålar sig, vill komma bort därifrån. Sen gör man det en gång till (oftast) och barnet blir om möjligt ännu mer skräckslaget. Och till vilken anledning? Jo, för att hon/han ska se söt ut. Men det är ju vad du tycker, vad tycker ungen då? Nähä, hon är för liten för att ha nån uppfattning om sånt. Och kom inte här och säg att en unge på fem bast vet vad som är sött eller inte, det har han/hon fått lära sig. Den har inte tillräckligt med livserfarenhet för att ha kunnat bilda sig en sån uppfattning ännu.

I vilken annan situation låter man ungen genomlida samma sak?
När de får vaccinsprutan? Nä för det gör man för ungens bästa, för dennes hälsa. En jäkla skillnad alltså. 

Så, i vilken annan situation låter man då ungen gå igenom samma sak?  
Ja jag kan då inte komma på någon annan situation än just vid misshandel. Hojta gärna till om du kommer på nån annan situation.

Jag och Pat är överens om att våra barn inte kommer att få pierca sig i varken öron eller nån annanstans förrän de är i tidigast högstadieåldern. När de verkligen kan förstå att det här kommer att göra ont och det kommer att göra förjävla skitont om de inte tar hand om hålen så att de blir infekterade.
Det ska dessutom i så fall göras på en seriös piercingstudio (med sån där klämma och nål, allt för att göra såret så skonsamt som möjligt) och de ska få spara ihop till halva kostnaden själva. De ska verkligen verkligen vilja göra hål för att få göra det, veta vad det är de ger sig in på.

Jag själv fick inte göra hål i öronen förrän jag blivit myndig. Jag hatade det då, tyckte att mina föräldrar var fruktansvärt orättvisa som bara totalvägra att ge med sig ens en tum. Det var ett blankt nej. De lyssnade på mina önskningar, hörde mig när jag klagade - men vek sig inte en tum. Örhängen fick vänta tills 18-års dagen.
Till saken hör att både min mamma och min syster har/hade nickelallergi och mina föräldrar ville skona mig från det. Jag förstod det itne då, eller snarare jag ville inte förstå det.
Idag tycker jag att det var helrätt. Jag tog inte mina hål i öronen förrän jag var 22 år och av nån anledning så är jag faktiskt glad över att jag väntade så länge. Jag visste då vad det var jag gav mig in på och att jag riskerade att få en allergi på köpet, precis som min mamma och syster.

Men viktigast av allt - jag gjorde det valet själv. Helt själv.



(Sen att puckot till morsa inte ens är där för sin unge när denne är livrädd, står upp för det val hon som mamma gör för sitt barn, gör mig bara så jävla mörkrädd. Jag kan inte ens kommentera det, jag blir bara äcklad.)

Jag har längtat efter skogen hela sommaren! Förra hösten så var jag ju gravid, visserligen inte så långt gången men jag fick problem med bäckenet och ischas (stavning?) tidigt och Pat var orolig, så det vart inga större utsvävningar. Och den här sommaren gick så himla fort plus att Corey har varit lite för liten för att släpas runt över stenar och under grenar.

Men så när man är ute och kör så har det blivit lite mer vanligt med parkerade bilar längs vägkanten för varje dag som går, precis som det brukar när svampsäsongen sätter igång. Pat har spelning nu ikväll och i morgon, så jag frågade mamma och pappa ifall vi inte kunde gå ut och plocka svamp tillsammans? Det är lite knepigt att gå själv med en tvååring och en 6 månaders, för att inte säga helt omöjligt. Dessutom är det ju mycket roligare om man är fler, och Fifi avgudar sina morföräldrar.

De nappade direkt på idén och vi gick ut i skogen här nära oss. Ja, vi bor ju på landet så det är inte direkt nån utmaning att hitta en skog som är nära. Jag bar Corey i babybjörn-selet och Fifi gick faktiskt själv så gott som hela tiden. Hon var superduktig, gnällde nästan ingenting under de drygt två timmar vi var ute i skogen. Och då gick vi ändå i högt gräs, upp och ner för berg, över stenar och nedfallna träd och in i snåret i "trollskogen".

Åååh jag bara älskar lukten av svamp och mossa när man går där i skogen, det är så himla friskt. Men jag är ju helt hopplös, för varje gång jag är i en skog så mår jag så himla bra och undrar varför jag inte gör det här lite oftare. Så nu tänker jag säga det igen; Varför är jag inte i skogen lite oftare? Det är verkligen som en rensning av själen... Klyschigt, jag vet. Men det är så.

Vi hittade ganska mycket svamp faktiskt. Mest Carl Johan svamp men även kantareller, de där härligt gula. Trattkantareller heter de väl? Fifi tyckte inte att de var någon hit så hon plockade bort de sen ur maten när vi åt middag, men det är faktiskt det enda jag nånsin sett att hon inte tycker om så jag förlåter henne för det! Det fanns en hel del flugsvamp också, skogens vackraste svamp enligt mig. Det är tur att man inte kan äta de för de är så vackra att de borde få stå kvar där de står.

Vi stod ute på altanen jag och Fifi. Jag står och glor på min mobil som en sån där bra och närvarande morsa, du vet. Så ser jag i ögonvrån hur ungen far fram och när jag tittar dit så landar hon precis på ryggen.

Jag; Gjorde du precis en kullerbytta..?
Fifi; Ja-aa!
Jag; Men?! Kan du göra kullerbyttor?!
Fifi skrattandes; Ja-haaa!

Hon skrattade liksom åt mig och sa det med tonen att "men jaaa, det har ju jag kunnat länge ju morsan!". Jag fattade ingenting och jag fattar fortfarande ingenting. Vart tog min lilla bebis vägen? Ska man kunna göra kullerbyttor när man är precis fyllda två år? Är det vanligt, är det bara jag som missat hela grejen och egentligen så är det ingenting att hetsa upp sig för?
Jag vet inte.
Men jag vart i alla fall skitöverraskad och megastolt och samtidigt lite vemodig. Hon fortsatte sin uppvisning i vardagsrummet sen på den mjuka mattan som oroliga morsan tålmodigt ledde henne till. Fan, man vill ju inte att hon ska dunka i huvudet mer än nödvändigt liksom.
Jag tom vågade mig på att ställa mig i position som om att jag skulle göra en jag själv, men jävlar vad ont i huvudet jag fick, jag kunde helt enkelt inte göra nån. Hon går då fram till mig, tar tag bak på mitt huvud och visar hur jag ska göra samtidigt som hon nickar. Hahaha, mitt lilla troll... Lite som att hon ville säga "Kom igen mamma, du klarar det!"

Tänk, min lilla tjej gör kullerbyttor!

Ibland fantiserar man ju om hur ens framtida barn kommer att bli. Ja, innan man får barn menar jag. Man kan se framför sig om det kommer bli en tjej eller kille, vilken väluppfostrad unge man kommer att ha, inte som en sån där snorunge som slår sin mamma och vill ha precis allting i hela affären (och får det också).

I mina såna funderingar så har det aldrig nånsin dykt upp någon bild om att mina framtida barn skulle prata engelska. Varför skulle det liksom?

Jag avskydde engelskalektionerna i skolan. Tyckte de var fruktansvärda. Jag blev lätt generad och röd i ansiktet, och vid nåt tillfälle när jag skulle redovisa så sa jag fel på people och pupil. Jag uttalade alltså ordet people som ordet pupil, och det utlöste ju en massiv skrattattack på resten av klassen. Fast egentligen var det nog bara en eller två som fnissade lite där bak i klassrummet, men för mig var det kört där och då. Från den dagen i åttonde klass har jag inte redovisat en enda gång på engelska. Jag sket totalt i det, vägrade ställa mig upp eller struntade i att dyka upp helt enkelt.
Som ni hajar så funkade ju inte det särskilt länge och speciellt inte när man börjar på gymnasiet. Som tur var så fick jag en förstående lärare tillslut som lät mig redovisa bara för henne ute i korridoren. Det funkade ett tag så att jag i alla fall fick godkänt i A-kursen.

Sen går åren och man behöver inte använda engelskan speciellt ofta, lite då och då när det kommer en turist in på jobbet bara men det brukar lösa sig genom kroppsspråk och att de är lika kassa som en själv.

Men för då 4½ år sen så träffade jag Pat (förkortning av Patrick). Killen från Irland, min stora kärlek. Han pratar jättebra svenska och har inga problem alls att diskutera eller hänga med i vårat språk så där behövde jag ju inte heller bryta min mur om att vägra prata engelska.
Men efter ungefär ett halvår ihop så börjar vi prata om att åka över till Irland för att hälsa på hans familj och jag börjar då sakta inse att om jag vill ha någon framtid ihop med denna kille så måste jag ju börja snacka nångång.
Jag tror tom att jag hade en desperat liten förhoppning om att hans familj kunde snacka svenska eftersom att deras son nu bodde här i Sverige.
Sagt och gjort, vi bokar biljetter och pratar om vad vi ska hinna med att se under den helg vi är där. Ju närmre vi kommer avresedatum desto mer nervös blir jag. Det gick så långt att jag drömmer mardrömmar om det, vaknar helt kallsvettig och vettskrämd. Jag vill ju inte prata engelska!

Jag berättar det för Pat, sitter där gråtande och hulkar fram att jag vågar verkligen inte, jag kommer att döööö... Snäll som han är så säger han att jag kan ju passa på nu, att öva med honom? Han lovar att inte börja skratta. Men min mur som jag byggt upp sitter stadigt, det kommer liksom inte ett ord (på engelska) över mina läppar och jag skakar på huvudet. Jag säger att vi måste avboka min biljett, jag är ledsen men jag kommer inte att klara av det.

Det går ett par dagar och så när jag vaknar en morgon, Pat sover fortfarande, så ligger jag där och funderar på hur svårt kan det va liksom? Varför skäms jag så mycket över att prata engelska? Jag blir jätteledsen över att jag har sån vansinnig jävla grej som bara blockerar allting, ska jag verkligen låta det förstöra för mig och mina möjligheter med den här killen?
Jag hör att han vaknar upp... Tänker att det är nu eller aldrig, och så kniper jag ihop mitt ansikte som för att skydda mig, och piper; Good morning

Efter den morgonen fick han aldrig tyst på mig, haha. Jag minns även den kvällen när vi skulle sova. Jag pratade på som aldrig förr, på engelska alltså. Han hade somnat men jag ruskade på honom hela tiden bara för att berätta nånting - på engelska - och han mumlade nåt till svar och försökte sig på nåt leende.
Det var så himla skönt för jag var så mycket bättre än vad jag hade gått runt och trott i alla år. Det var som att öppna en kran, jag ville aldrig sluta!
Sen dess så pratar vi engelska här hemma. Förutom jag till barnen, det tar jag oftast på svenska. Eller när vi träffar folk, då är det ju löjligt att vi två sitter och pratar med varann på engelska när han inte har några som helst problem med svenskan. Men det som är så häftigt är nu när man märker på Fifi att hon förstår bägge språken precis lika bra. Och att hon säger "Icecream" till pappa och "Glass" till mig. Eller som när hon blandar ihop de två orden, som mijlk = milk+mjölk, warmt = warm+varmt. Det låter så jäkla sött. Hon snappar också upp de ord hon föredrar och inte nödvändigtvis det som sägs mest. Som hon har börjat fråga nu varje gång jag hämtar henne och Corey sitter i bilen; Corey awake? 

Jag är så glad över att mina barn inte kommer att ha samma knut inför det engelska språket som jag har haft. De kommer ha en enorm fördel av att ha flytande engelska när de växer upp och kanske vill plugga vidare. Det är ju även en fördel att hälften av deras släkt bor i ett annat land, så om de känner det där tonårs-jagvillkommaifrånmammaochpappa,NU! så kan de ju alltid åka till Irland. Långt från mamma och pappa i ett annat land men med säkerheten från släktingar.






Det kom ett paket i brevlådan idag, addresserat till "Miss Fiona O'Brien". Hahaha... Jag kan inte hjälpa det, jag tycker det låter skitsött!
Det var ett paket från Pats mamma till Fifis tvåårsdag som innehöll en jättesöt liten regnjacka! Fifi kommer att älska den, det känner jag på mig. Och så ett fint set, pyamasset skulle jag tro eller en sån där mysa-hemma-på-söndagen-dress. Tack farmor!