En smått fantastisk sak har hänt... Jag sitter själv här hemma. Alldeles själv medan barnen sover i sina sängar, och...
Här kommer det fantastiska; Pat har tagit bilen och åkt och handlat! Fattar du? Snubben har fixat körkortet! Det är inte längre jag som tvunget måste åka iväg så fort det är nånting och den känslan är väldigt ny.
Och underbar. 

Det var nyss när jag kom på att jag och barnen ska över och grilla hos Bella imorgon som jag kom på att jag ju glömt att köpa nånting att grilla. Jag hade tänkt göra det tidigare idag men glömde bort det, och att åka och handla imorgon med Fifi och Corey gör jag bara inte. Glöm det. Ah-ah, never. Jag har gjort det en gång och det var fanimig en näradöden-upplevelse.
Så jag stod här i vardagsrummet och såg miserabel ut när jag insåg att frysen är tom på grillkorv och det enda alternativet är att åka och kolla om Shell macken en mil härifrån har korv, när Pat lös upp som en sol och ba, "jag kan åka och köpa om du vill!" Sagt och gjort, nu är han iväg med bilen. 

Jag tror jag har tjatat på honom i drygt tre år att han måste ta det där jäkla körkortet nångång och det blev ju speciellt viktigt när vi flyttade ut hit för snart två år sen. Men nädå, han är envis som en åsna. 
Och jag tror att det där "talesättet" att irländare gillar att plågas, att lida lite, är sant. För karln går ju två km till bussen varje morgon - och sen två km hem igen, i ur och skur. Det var mindre kul i vintras kan jag tänka... Plus allt han går på jobbet osv, det blir många mil i månaden. 
Så tillsluuuuut efter lite mildare hot från min sida så anmälde han sig till en intensivkurs inne i stan och ungefär två veckor senare så fixade han det. Wooo hooo! Det är min braiga karl det. Han kan bara han vill! 

Så nu har vi kollat igenom lite gotlandsresor till i sommar som vi sa att vi skulle ifall han fixade kortet. Det vore ju för härligt, det var många år sen jag var där och Pat har aldrig varit där.

Alltid när solen lyser och hela världen (min värld iaf) andas vår så får jag sån lust att städa. Att jag vill städa. Det är jag ju knappast ensam om, men denna gång kändes det så extra starkt och det bara måste ju vara för att jag varit som i typ koma de senaste månaderna och nu äntligen kan jag röra på mig. Som en ko på grönbete liksom - Jenny och hennes Cilit Bang i högsta hugg. 

Det är en sån skön känsla att man kan böja sig ner själv och torka upp den där fläcken på golvet utan att behöva ropa på Pat. Eller en sån enkel grej som att disken är klar och jag behöver en tallrik som ligger däri. Då kan jag själv plocka ur diskmaskinen, jag behöver inte sitta på arslet och glo på dåliga tv-serier och vänta på att karln ska komma hem (och då göra honom själaglad över alla mina önskemål jag samlat på mig under dagen för att jag inte klarat av de själv)! 
Så jag har gått i skytteltrafik här i dag mellan att sitta i soffan och amma och sen gå och städa o feja lite i nån bortglömd hörna. 

När jag dammsög så drog jag fram soffan från väggen och tänkte att jag skulle göra det riktigt grundligt. Plus att vi behöver få ut alla leksaker och nappar som har en förmåga att hamna under just soffan, sen får ungen syn på en napp och genast börjar gapa efter den såklart. Och såklart så kommer hon inte åt den själv utan vill att hennes mamma som har ömmande mjölkfyllda tuttar ska lägga sig på mage på golvet för att kravla sig fram till nappen. 
Ja, ni förstår ju själva, situationen var ohållbar. 
Så jag drar fram soffan och börjar dammsuga, och hittar en penna som jag inte känner igen. Alls. När fan hade vi en sån här penna hemma? Eh... Nä fan, jag vet inte. Hur länge har den då legat där? Fortsätter att dammsuga och råkar komma åt en tidning som fastnar i röret så att dammsugaren låter sådär ni vet. Tar loss den och ser att det är en "Vi i villa" tidning från november..! Från november! 

Fatta att vi inte har dammsugit ordentligt under soffan sen i november! 

Helt vansinnigt... Vi städar ju såklart under soffan varje gång vi dammsuger, men det blir mest några drag fram å tillbaka där man enkelt kommer åt. Nu tog jag ju alla lister och på sladdar och skit, ni vet. 
Ja fy fan, så snuskiga är vi. 

En annan sak som känns så mycket starkare än bara den vanliga detärvårochÄNTLIGENkanmanvarauteisolen-känslan är ju just det. Man kan vara ute i solen! Eller, JAG kan vara ute i solen, jag kan röra mig! Jag kan gå! Det gör inte ont! Jag hinner springa ifatt Fifi när hon busar iväg nånstans! Sån jävla skön känsla. Och det tar ju ner stressen ganska rejält eftersom när man hämtar henne från dagmamman så är hon ju inte direkt pigg på att gå in det första vi gör när vi kommer hem, hon vill ju va ute och leka.
Och nu kan jag det!
Jag behöver inte stressa in och tjata på henne att hålla sig i närheten eftersom att jag numera faktiskt klarar av att hålla kollen.
Jävligt skönt.
För henne med antar jag...

Jag var och tog nya prover igår och om de skulle visa sig vara höga (över 40) så skulle jag sättas igång som typ idag eller imorgon. Jag var helt övertygad om att de stigit eftersom det har börjat kliat mer, men det visade sig att de gått ner till 6! Helt otroligt bra, plus att CTG kurvorna var perfekta. Så nu har jag istället en tid till nya prover nästa vecka. Vi tar det lite vecka för vecka nu och hoppas att förlossningen kommer igång av sig självt. 
Fast på ett sätt så känns det lite snopet också för det hade ju varit skönt att sättas igång så att man har det gjort. Så att vi får träffa bebisen snart! Och att jag blir av med den tunga tunga magen. 
Men såklart så är det allra bästa om allting kommer igång av sig självt. Nu är jag i vecka 37+5, så det är ju inte så långt kvar ändå.

Fifi gjorde nåt häftigt härom dagen! Självklart så var jag för seg för att fatta vad hon ville ha sagt, men va fan. 
Hursomhelst, jag satt på toan och hon står brevid mig som vanligt, och "pratar" och gestikulerar och pekar. Det brukar hon göra och man svarar liksom på det hon säger fastän man inte har en susning om vad hon snackar om. 
Så börjar hon att dra i sina byxor och se lite plågande ut samtidigt. Så jag frågar om hon har bajsat, om hon behöver byta blöja och hon nickar till svar. 
Jag frågar igen som den tjatiga mamma man börjar utvecklas till; "Har Fifi bajsat? Är det bajs i blöjan?" Och jag får samma nickande svar.
Så jag svarar att jag hjälper henne så fort jag har kissat klart. Så tittar jag efter i blöjan men där är det ju inget paket? Hon har ju inte alls bajsat så jag drar upp byxorna på henne igen varpå hon blir jätteirriterad och och börjar dra i dom igen. Men vi går ut från badrummet och tittar på tv och plockar lite. 

Så efter bara någon minut så börjar hon stånka och strax efter känner jag doften av att ett paket landat i hennes brallor. Mycket riktigt, där låg en stadig en så det var bara att gå in till badrummet igen. 

Men grejen är ju att då hade hon alltså talat om för mig att hon ville bajsa. Hon fattar nu vad man gör på toaletten och vill också sitta där..! Och jag bara nekade och fattade inte alls vad hon menade, så nu känner jag mig lite dum. Men hur ska man veta? Hon har aldrig varit sådär tydlig med sina behov förut eller visat några tecken på att ha fattat vad toan är till för. Men nu så! Så vi ska nog börja pott-träna lite smått tror jag, hon verkar ju vilja det. Perfekt är också att sommaren ligger framför oss, det är ju som gjort för pott- och toalett-träning!


Fan unge vad du är härlig! Jag är så obeskrivligt glad att det var just du som kom till oss, du med ditt härliga charmiga humör, glada skratt och kärleksfulla kramar och pussar. Du är utan tvekan det absolut bästa som har hänt mig och jag älskar dig gränslöst.

Vi satt här hemma igår och planerade lite löst för att åka till Irland i sommar. Det vore ju kul nu när vi snart får ett till litet knyte att 'visa upp', och Pats syskon har ännu inte träffat Fiona. Plus att det var faktiskt 3½ år sen vi var där sist. Helt galet, jag hade fan aldrig stått ut med att inte få åka hem till familjen på så länge om jag bodde i ett annat land. Eller bara det att andas den luften man är uppvuxen med, insupa atmosfären...







Egentligen har vi väl inte råd att åka dit men vi båda känner att vi måste ta oss råd, vi får snåla in på annat. Så igår kollade vi upp flygbiljetter och hittade en riktigt bra deal. Idag kollade Pat med sin chef så att allt var grönt med hans semester och så, ringde mig och bad mig boka biljetterna på stört. 

Så när jag ska göra det så står det att jag ska fylla i barnens namn och födelsedatum. Ja på Fifi är det ju inga problem såklart, men hur fan ska jag kunna fylla i åt någon som inte ens är född än? Vi vet ju inte ens helt 100 att det verkligen är en kille som gömmer sig därinne, vi kanske får en till dotter? Och datumet, hur ska man kunna sia om det? Ultraljudet sa den 18'e mars men mina läkare säger betydligt tidigare än så. 
Ja, så det blev ingen bokning helt enkelt. Vi får snällt vänta tills vårat barn är fött. Och det känns ärligt talat lite surt, för det kommer bara därför att bli några tusenlappar dyrare. 

Plus att vi kollar upp om vi kan boka ett hotellrum under tiden vi är där eftersom det inte är så många som har plats för fyra extra personer hux flux bara sådär i tio dagar. Och också dels för att det fortfarande är vanligt att man röker inomhus på Irland, och det känns ju sådär när man har två små godluktande barn med sig. Men vi får se! 





Är det nånting jag har svårt för så är det att vara själv. Eller egentligen inte, jag måste få va själv ibland, men jag vill liksom välja det själv. Jag avskyr när jag bara blir själv för att nån plan man hade inte gick, eller att ingen är hemma och vill umgås lite, eller som nu ikväll när Pat repar med bandet och jag inte har nåt inplanerat. 

När jag kom på det tidigare idag att 'helvete, va fan ska JAG göra då?!' så vart jag sådär rastlös och på lite dåligt humör. Och gärna lite småsur på Pat också för att han sticker iväg sådär. 
Urlöjligt, jag vet. Inte desto mindre sant för det. 

Men så kom jag på att jag snart skulle hämta Fifi från dagmamman. Att jag skulle hämta mitt fina älskade lilla barn. Mitt barn. Mitt barn. Och genast började jag planera för att ha en myskväll hemma istället, bara hon och jag. 
Så nu ikväll har vi delat på en semla vilken hon åt med andakt, hon slickade upp varenda smula och satt och gjorde "mmmmmmmmm"-ljud mest hela tiden, hahaha. 
Sen läste vi några böcker, lekte titt-ut under täcket och målade med kritor innan det blev dags för middag och sen pyamas för att krypa ner i sängen. Och det blev en sån skön kväll! Jag och min dotter och en massa kvalitetstid, jag är så fascinerad av henne och de framsteg som hon hela tiden gör. 

Hon verkar ju förstå precis allting man säger vilket ibland verkar nästan lite spooky. Man frågar;

Ja, kliar dina tänder när du är sjuk? Mina gör det, så fruktansvärt mycket. Speciellt när man varit sjuk några dagar, som nu när jag är inne på min fjärde dag. Då kliar mina framtänder så jag tror jag blir tokig. Sitter där och försöker vicka på tänderna tills det gör ont. Va fan gör de det för? Någon som vet?

Försöker de säga nånting till mig? Egentligen är det väl kanske i tandköttet det kliar skulle jag tro, svårt att känna. Konstigt är det i alla fall.

Så kliar dina? Snälla svara nu ni som läser, jag måste ju få veta om jag är ensam med det här. Det räcker med ett ja eller nej. Du behöver inte ens skriva ditt namn! Fast det vore trevligt. :) 


/Tandklierskan

Idag var jag hemma själv i huset sen... Ja, nånsin faktiskt. Eller nja, jag var ju själv den där dagen jag lämnade Fifi hos dagmamman och jag susade hem och slängde mig gråtande på sängen och ringde Pat. Fast den gången räknas inte riktigt, jag märkte det ju knappt, och så somnade jag så fort jag lagt på luren.
Hursomhelst, det var grillkvälls-träff med alla dagmammor, barn och föräldrar och sjuk som jag är så kunde jag ju inte följa med. Inte så kul att stå och hosta och snörvla och känna sig allmänt risig när man ska träffa andra föräldrar för första gången. 
Tydligen så hade de haft det jättekul och det syntes på Fifi när hon kom hem för hon slocknade som ett ljus efter en tio minuter. Då när jag fick höra hur kul det var, vilka de pratat med och vad de sagt osv, så kunde jag inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka. Var jag verkligen så sjuk? Hade jag inte orkat följa med ändå? Liiite snor dör man ju inte av... Men nu när jag sitter här i soffan och hostar lungorna ur kroppen så är jag rätt nöjd med att jag stannade hemma trots allt. 

Jag roade mig med att glo på tv, vila i soffan och knappa runt litet på nätet. Sånt här kan jag sitta med i flera timmar och leta upp på youtube, jag liksom fastnar. Det är ju så jävla roligt och grymt beroendeframkallande! Kolla in den här videon, jag saknar ord för hur jäkla bra den är. :D Jag vet inte hur många gånger jag kollat på den, skulle tippa på en sådär 20 gånger kanske? Men det spelar ingen roll, jag tjuter av garv så att tårarna rinner - varje gång! Titta klart på hela filmen, för den blir bara roligare och roligare!

Här kommer filmerna som jag lovat. Den första är det rätt så gôtt att kolla på, för där säger jag verkligen "kommer den inte hamna på gästhuset?" och de två ba "nääää".
"Är ni säkra på det?"
"jaaaa.."

Skönt att ha det på film... ;) 

Har precis satt på den femte tvättmaskinen för idag, två kvar innan jag är helt klar. Ni vet såna där grejer som inte tvättas så ofta, som läggs längst ner i högen för ett senare tillfälle. Nu var ett sån tillfälle, nu jävlar ska tvättstugegolvet bli fritt från tvätt. Det jobbigaste är ju helt klart att vika skiten efteråt. Usch, fy fan. 

Karln min fäller några träd på tomten tillsammans med min pappa, och det går riktigt bra. Hittills iaf, de har ett stort as till träd kvar, en stor tall. 

Jag verkar glömma bort att jag är gravid, det gjorde jag med Fifi med. Igår på jobbet så skulle vi flytta ut hela möbelutställningen till utsidan eftersom att inredningen till julen kom och den måste plockas in. Och såklart så tog jag i alldeles för mycket, bar alldeles för tunga grejer. Tänkte mig inte för och bar sålänge som det kändes okej. Ända tills vi skulle ha fikapaus och jag kände hur det högg till i sidorna på magen, jag svettades och kallsvettades om vartannat och kände mig nästan som lite yr. 
Det onda gick inte över så jag åkte hem vid 16 tiden, tänkte att det är fan inte värt att få missfall bara för att de inte kan sätta starka karlar på att bära möbler istället för mig och min kollega, som förövrigt är en kvinna på 53 som har värk i händerna och inte har all sin styrka kvar i händerna. Vi var en fin duo igår, verkligen. 

Jag åkte hem och sov. Sov som om jag inte sovit på ett år och det verkade hjälpa för idag mår jag bra igen. Hädanefter ska jag försöka komma ihåg att jag är gravid, men det är fan inte lätt när det är grejer jag normalt kan lyfta utan problem. 

Ikväll är vi bortbjudna på middag hos Måns o Bella! Det ska bli kul. Det var alldeles för länge sen vi gjorde nåt sånt, så det ser jag fram emot. 

Nu ska jag ut och filma Pat o pappa när de fäller trädet!

Idag var det meningen att vi skulle hugga ner några träd här hemma så att vi har ved inför vintern. Det är på tok för sent egentligen, men vafan gör man. Vi har inte haft tillgång till en motorsåg förrän nu, pappas har varit trasig länge så han har fått plocka ner den i molekyler och gjort rent och bytt delar. Men nu så äntligen har han fått igång den, och igår var vi och hjälpte pappa såga ner några på deras tomt. 

Hahaha det var lite roligt egentligen, det här måste jag berätta. Jag står i köket tillsammans med Fifi för att göra iordning kaffe och mackor till oss medan pappa och Pat är ute och klättrar i träd för att fästa repet, och sågar. De måste passa på medan det är uppehåll i regnet, annars blir ju motorsågen dålig. 
Så när jag står där och pratar med Fifi och måttar i vattnet i kaffebryggaren så får jag en känsla att jag har bråttom ut, jag missar ju när de fäller trädet (jag tycker sånt är så läckert, men inser att det är bättre att jag tar hand om ungen medan de sågar)! Så jag tar upp Fifi snabbt som tusan och nästan halvspringer ut på altanen för att hinna se när trädet susar förbi på dess väg ner mot marken. 

Jag hör hur motorsågen arbetar, jag ser repet som är spänt... Jag hör ett brak... Och trädhelvetet faller åt precis motsatt håll! :-O Hör hur någon av de slipper ut ett läte av ansträngning, som att han inte orkar hålla emot med repet (såklart) samtidigt som trädet bara susar förbi och slickar husväggen. Grenarna tar i taket och hela trädet åker ner med en jätteduns! 
Med tanke på hur trädet föll så ser jag ju att om jag hade stått kvar i köket så hade jag haft bajs i byxan vid det här laget, för det landade precis utanför köksfönstret. En av grenarna faktiskt nuddade rutan, fast otroligt nog utan att ha sönder nåt. Och grenarna dunsade ju i taket i köket. 
Fifi, hon var bara stum av förundran och sen klappade hon glatt händerna. Haha, sötnosen...
Senare berättade de att de hade sett att den skulle falla åt fel håll (trädet hade växt lutande) och alltså planerade för det, vilket ju var tur. Men det visste ju inte jag när jag rusade ut på altanen! Sen föll den visserligen liiite för långt åt hushållet än vad de hade tänkt sig...

Hursomhelst, så igår då så jobbade pappa alldeles för hårt och snabbt med att ta reda på skiten så att vi skulle kunna ha motorsågen efteråt, men med resultat att han har världens träningsvärk överallt och kommer knappt ur sängen. Så vi får vänta med våra träd ett tag till, men jag antar att det kvittar egentligen. Har man väntat fem månader för mycket så kan man nog vänta i några dar till.

Så idag så åkte jag och Fifi över till Erika, Martin och deras lilla Alexander för att leka lite, och så vart vi bjudna på middag. Pat skulle repa med bandet och vafan ska jag sitta hemma själv för då hela kvällen, så det vart perfekt att åka till dom. Visserligen hade Pat velat följa med han med, men det får bli en annan gång. 
Det är så kul att se henne tillsammans med andra barn, speciellt såna som är runt hennes ålder. Hon blir så himla glad och kryper efter samtidigt som hon utropar "He-eej!" De ger varann saker, och tar tillbaka de lika fort igen. Dock är de för små för att bli riktigt ledsna över det än tror jag, eller så är de bara två jävligt tålmodiga ungar. Det vart inga sura miner iaf över att den ena snodde den andres grejer, man tog och fick liksom. Det var dessutom länge sedan vi träffade Alexander och hans föräldrar så man såg så stora skillnader i hur de är nu jämfört med då. Riktigt skoj, det går så fort och de lär sig så mycket! Dessutom är det alltid lika kul att träffas och få "prata av sig" med de två som ju också är första gångs föräldrar, som precis som vi (eller jag då, för Pat har ju två sen tidigare) undrar och upptäcker saker vi aldrig varit med om förut. 

Imorrn är det jobb... Och jag ska jobba hela helgen med, plus måndagen. Så Pat kommer att få vara ensam hemma med alla barn, Elora och Riley kommer imorgon. 
Jag pratade förresten med den dagmamma som Fifi kommer att gå hos, idag och hon berättade att den nionde så är det fotografering av alla ungar nere på öppna förskolan och de ville att Fiona gärna skulle vara där så att hon också kunde få ett foto att ha över hennes krok i hallen. Fotografering liksom! Min snutt! Hahaha, mitt lilla hjärtegryn ska på fotografering, en riktigt sådan och inte bara en mamma som försöker fånga ett leende. Fan va ballt!

Jag gick och la mig vid ett, halv två igår och var ganska så trött. Tänkte att jag kommer nog somna rätt fort, inte tänka på att Pat inte är hemma, han kommer snaaart. Låg där och vred och vände mig och lyssnade på vinden utanför som tycktes lyfta hela jäkla taket på huset och välta precis allting som vi varit dumma nog att ställa på altanen. Vid två så hör jag hur nyckeln vrids om i låset och Pat som tassar omkring i vardagsrummet. 
Eftersom jag inte sover ännu så går jag ju upp för att höra hur han haft det, så jag går in på toan och möts där av en leende Pat som sitter på toastolen och ser så där lagom i gasen ut. 

Han var glad och lite tipsy och otroligt pratglad, ville berätta varenda liten detalj. Han såg så söt ut att jag inte hade hjärta att avbryta han direkt så jag lät han hållas en ganska bra stund, men tillslut måste jag ju få karln att hajja att jag ska upp och jobba om fem timmar, kom och lägg dig nu! 
Det är konstigt det där, men så fort han la sig bredvid mig i sängen, så fort han var hemma igen så somnade jag på två röda. 


Hon börjar blir så stor min lilla tjej, om bara tre veckor fyller hon ett år. Ett helt år! Hon har inte riktigt börjat krypa ännu men hon ålar och hasar sig fram i en faktiskt ganska imponerande hastighet och har väl gjort det i någon vecka. Ibland blir det ett krypsteg eller två, men så lägger hon sig ner igen på magen.
En grej jag tycker är så häftig är att hon sätter sig upp från liggande utan nåt problem alls. Det ser überlätt ut och hon får en sån där överlägsen min varje gång hon gör det, som för att säga "Äh, men det där var väl inget..." Hehe mammas tjej. ;-)

En natt när vi skulle somna, klockan var väl runt två tiden och vi låg och pratade i sängen. Då hör vi hur hon börjar böka i sin spjälsäng och vi blir tysta som två möss. Så rätt var det är så sätter hon sig upp i sängen och bara sitter där och tittar runt, gäspar lite, tittar lite förstrött på sina fötter. Jag ser att hon inte har någon napp i munnen och tänker att det kanske var därför hon vaknade, så jag sträcker försiktigt in min arm emellan spjälorna för att sakta räcka henne nappen. Hon tittar snopet på min arm, tar nappen och stoppar den i munnen, och sekunden senare sover hon - sittande. Hahahaha... Älskade lilla hjärta! 

Idag berättade Pat att han hade ropat på henne när han var i hallen och hon var i vardagsrummet. Då hade hon svarat med "paa paa" Naw! Det är ju såna här grejer jag hatar att jag missar, jag önskar att det skulle gå lite fortare att vänja sig...

Jag skulle ha jobbat idag. Eller ja igår om man ska va petig eftersom klockan passerat tolv och det rent tekniskt är fredag nu, men eftersom jag inte är petig så skiter jag i det. 
I natt vaknade jag runt 5-tiden av att jag var sjukt kissnödig och pallrar mig upp för att hasa mig till toan och märker hur det liksom flimrar för ögonen. Jösses tänkte jag, jag måste ha löjligt lågt blodtryck som blir yr av att kliva upp ur sängen, och försöker blinka bort det. Men det händer liksom ingenting. Medan jag sitter där och tömmer blåsan så ser jag att nästan hela vänster ögat och pyttelite på höger, är täckt med flimmer. 
Va fan, håller jag på att få migrän eller vad? Men jag har ju inte ont nånstans så jag oroar mig inte nämnvärt.
Så blir jag klar med det jag är där för att göra och kryper ner i sängen igen. 

Då bara - POFF! Så är det som om någon slog till mig med en slägga i huvudet. En sån jävla huvudvärk, från ingenstans..! En sån där äckligt kletig huvudvärk som ligger som ett pannband och trycker. Usch.
Så somnar jag om igen och när klockan ringer vid 7 går jag upp för att ta två värktabletter. Sätter mig vid bordet för att se om det vill ge med sig, men inget händer. Det flimrar fortfarande lite för ögonen och huvudet dunkar som jag vet inte vad. Förstår att så här kommer jag ju inte att kunna jobba, jag kan ju inte ens ta mig till jobbet.

Så jag ringer min arbetskompis och säger till henne som det är och att jag måste sova lite till för att se om det kanske kan gå över så att jag kan komma in och jobba på eftermiddagen i alla fall. Men det blev aldrig så, jag la mig i sängen och sen låg jag där resten av dagen med mitt bultande huvud. Runt halv fyra, fyra tiden kunde jag åtminstone gå upp för att få i mig nånting annat än värktabletter, det var jävligt gôtt.

Och nu sitter jag här och saknar mitt lilla gryn. Jag har ju inte kunnat attack-pussa henne på hela dan ju, inte pruttat på magen eller busat titt-ut lekar. Va faan... Det är som ett begär jag byggt upp under de 11 månader jag har varit hennes mamma, det är numera en rättighet jag kräver - varje dag. 
Men som sagt, idag har det bara inte gått. Hela mitt väsen har ju ryckt till vid minsta lilla glädje- eller ilske-yttring hon gjort så Pat har snällt fått tagit henne precis hela dagen. Inte för att det har gått någon nöd på dom, dom trivs som fisken i vattnet i varandras sällskap- far och dotter! Det är mig det går nöd på, jag behöver min lillgos för att överleva.
Ja, så är det faktiskt.