Dagmar
Becksvart blev det. Vi bor ju på landet och här finns minsann inga gatulyktor. Inte för att det hade spelat så stor roll när det inte fanns någon el insåg jag precis, men aja. Det blev becksvart i alla fall, man såg inte handen framför sig.
Fram med ficklampor, försöka komma på vilka lampor som stod på. Var tvn på? Utelampan? Vi hade ju ingen annan tanke än att elen skulle sättas igång igen nångång under natten och då vill man ju inte överraskas av en högljudd tv tex.
Men när vi vaknade på morgonen så hade elen fortfarande inte kommit tillbaka, och har man ingen el så funkar inte vattnet heller. Och har man inget vatten så kan man inte göra välling... Men som tur var så hade vi lite vatten i tillbringaren från dagen innan då vi åt middag, som stod på bordet.
Men har man ingen el så har man heller ingen micro som man kan värma välling i... Så på med en brasa, häll i vattnet i en liten kastrull och in med kastrullen i brasan. Corey fick vänta ett tag med sin välling men det gick rätt bra ändå. Som tur är så hade vi köpt bananer dagen innan så ungarna kunde kalasa på varsin sån i väntan på vällingen.
När klockan börjar närma sig lunchtid och magen ekar av hunger så sätter vi oss i bilen för att åka iväg till MacDonalds. Flera affärer, caféer och bensinmacken på vägen till donken var nersläckta och vi börjar inse att strömavbrottet är mycket större än vi trodde. Hmmm det kommer nog inte bara vara vi vid MacDonalds, och mycket riktigt. Jag tror hela byn var inklämda därinne, det såg helt bisarrt ut. Så nej där åkte vi fan inte in, vi skulle få mat fortare om vi fortsatte typ två mil till och in på köpcentret där.
Men likadant där, bara köerna in fick oss att vända på direkten. Mellandagsrean var nog också en stor orsak så vi rattade in till ICA Maxi som ligger bredvid istället. Där inne borde det väl va nåt café eller så?
När vi då hade käkat och handlat på oss vatten, korv och korvbröd så åker vi hemåt igen. Nu är det flera ställen som har fått elen tillbaka och jag tänker att det har vi nog med.
Men det är nersläckt när vi kommer hem och vi börjar plocka fram en massa stearinljus och sätter ut på strategiska ställen. Det vart riktigt mysigt! När det blev dags för middag så grillar vi korven i öppna spisen och dricker ljummet köpvatten till.
Och appråpå köpvatten, fy fan vad gott vatten vi har upptäckte jag då. Den där skiten vi köpte var ju inte i närheten så god som det vi får genom kranen, uj vad bortskämd man är på det.
Men - det gick ingen nöd på oss. Vi hade det varmt och skönt tack vare kaminen och stearinljus utplacerade precis överallt. Fifi tyckte det hela var lite spännande och vi såg till att på riktigt umgås hela familjen där framför brasan.
Vi planerade för en natt i vardagsrummet på golvet framför brasan med barnen emellan oss, när elen började blinka och tillslut komma tillbaka. Jag erkänner, jag vart lite besviken. Jag såg fram emot att campa på golvet med ungarna, att bara ha stearinljus med sig till toan. Lite spännande och annorlunda sådär! Men men, det får bli en annan gång för jag har nämligen bestämt att vi ska "leka" strömavbrott en sisådär kanske en gång i veckan. Eller åtminståne nån gång ibland, varannan månad kanske?
Jag passade på att ta en dusch i morse eftersom det har blivit raggardusch med våtservetter det senaste dygnet. Tur man är småbarnsförälder och har ett förråd av våtservetter hemma i alla fall, men det var skönt att få ställa sig i duschen. Nu ska jag ta och diska upp nappflaskor och tappa upp vatten i tillbringaren för man vet ju aldrig hur länge elen håller i sig, det blåser riktigt ordentligt idag med.
We had a internationell tomte i år
I våran familj så sover vi alltid kvar på julaftonskvällen till juldagen. Det för att man ska kunna slappna av, sitta uppe och prata halva natten, ta sig en rackare eller två utan att behöva känna att man ska köra hem snart. Det är skönt tycker jag, det blir avslappnat och ledigt och den som ska sova över har med sig även myskläder så man kan sitta där framför brasan å tugga på julskinke-knäckemackor fram på småtimmarna.
Men så i år så kände jag att ungarna säkert skulle uppskatta om vi vaknade upp hos mamma och pappa på julaftonsmorgonen istället. Ha en lite sådär magisk dag, hela dan. Och det tyckte mamma med lät som en bra idé, så vi packade in oss i bilen och körde över lagom till middagen dagen innan.
De bor ganska så litet så när man ska sova över där är man förpassad till vardagsrummet, men det funkar riktigt bra ändå. Tillfället till ära så hade de köpt en ny bäddmadrass, en sån där uppblåsbar som är stor som en dubbelsäng. Underbart tyckte vi eftersom den förra de hade måste haft pyspunka för man vaknade varje morgon mer eller mindre på golvet och ont i varenda centimeter på kroppen. Fifi ville sova mellan mormorn och morfarn och vi kom fram till att det skulle vara lättare om jag och Corey sov på den stora uppblåsbara madrassen medan Pat tog den ena soffan.
Jag bara måste sova för mig själv när jag sover, jag hatar att ligga klibbad mot någon annan och inte kunna röra mig. Så jag vänder alltid ryggen till så att jag kan sträcka ut armar och ben så mycket jag vill.
Jag måste ha slumrat till nån timma eller så för jag vaknar till av att Corey ligger slickad mot min rygg och hur jag än försöker röra mig tyst så går det inte för madrassen knarrar nåt helt vansinnigt. Och så tänker jag att det var ju märkligt att han rullar in mot mig hela tiden, hade vi inte blåst upp madrassen ganska så hårt?
Han fortsätter att rulla in mot mig och tillslut måste jag ju inse - denna pyser också ut luft. Fan.
Hursomhelst, när det är nästan morgon så ligger jag ju mycket riktigt mer eller mindre på golvet och det är omöjligt att få Corey ligga still på sin plats, han rullar in mot mig som om vi vore två magneter. Det är ju förvisso ändå jävligt gosigt att ha ens lilla barn bredvid en sådär, vilket ju är tur för annars hade mitt humör nog inte varit så pass bra som det ändå var med tanke på den lilla sömn jag fick den natten.
Det blåser och regnar ute nåt helt vansinnigt, inte någon julfeeling där inte så vi höll oss inne hela dagen förutom en liten promenad som jag tog med Fifi på innan vi alla skulle riskera en mildare sinnesförvirring på grund av hennes överskottsenergi som hon hade stackarn.
Medan Fifi och Corey satt som klistrade framför Kalle och hans vänner som gick på tvn så smög Pat ut och klädde på sig tomtedräkten.
När då tomten kliver innanför dörren så var succen ett faktum, ungarna såg ut som två fågelholkar. Corey började visserligen att gråta men lite sånt får man räkna med, haha. Det tillhör ju nästan tycker jag.
Fifi vägrade att hälsa på tomten och det var knappt så hon vågade titta på honom. Efter att hon kom upp i min famn och sett att jag både kramat om och hälsat på honom så gick det väl lite bättre, men så fort tomten plockade upp första paketet så var blygseln som bortblåst!
Ja Pat gjorde succé som tomte i år till hans stora lättnad. Förra gången han var tomte så hade vi Elora och Riley hos oss och de såg på en gång att det var Pat. De är ju lite äldre än Fifi och Corey, och Pat har ju av förklarliga skäl en dialekt som inte är så lätt att dölja så de röjde Hemligheten med en gång och Pat blev skitbesviken.
Den här gången så körde han på en internationell tomte som pratar engelska och eftersom Fifi är tvåspråkig så reagerade hon inte ens på det. Det var lika naturligt som om det hade varit en svensk tomte.
Sen följde paketöppning och en massa provande av kläder, lekande med leksaker och "oh!'ande" och skrattande. Precis som det ska vara. Fifi som går omkring och sjunger mest hela tiden, fick ett mikrofonstativ som hon bara älskar. Hon körde hela sin repetoar med Lille katt, Ekkorn satt i granen, En kulen natt, Tippe tippe tipptapp, Lilla snigel osv. till allas vår förtjusning. Herrejävlar vad sött det låter!
Ja, en riktigt härlig julafton. Avslappnad, lugn och mysig.
Tantvarning på radion
Ja, det jag försökte skriva tidigare i inte mindre än två sms-inlägg var att min morsa har så länge jag kan komma ihåg lyssnat på radiokanalen Lugna favoriter, både i bilen och som bakrundsmusik på kontoret.
Jag har väl inte tänkt så mycket på det egentligen annat än att jag tycker det verkar lite tråkigt. Lite förutsägbart. Men ändå, morsan är ju trots allt min morsa och alltså ganska mycket äldre än mig och så var det inte mer med det liksom. Föräldrar är inte i första hand kända som de med bäst smak.
Nu de senaste dagarna när jag åkt mycket bil långa sträckor fram och tillbaka så har jag allt oftare kommit på mig själv att ratta in en annan radiokanal än den jag brukar lyssna på... Kommit på mig själv att tänka att det var väl ett jävla skrän på radion och letat efter något mer lyssnarvänligt.
Så märker jag hur jag liksom sitter och diggar till samma kanal som mamma. Jag har rattat in Lugna favoriter på radion, helt omedvetet..! Och jag sitter där och tycker om det.
Herregud nu är det rätt så kört, va.
Nu är jag officiellt en tant.
Tant jenny.
(och det hela vart ju ännu roligare när jag försökte skicka det hela som ett sms och det inte funkade...)
Ja och jag ska ju uppenbarligen inte längr...
Ja och jag ska ju uppenbarligen inte längre hålla på med bloggande via mobilen... Ta fram veckotidningen och lösa ett korsord istället, det är mer för mig. Gonatt!
SMS-inlägg
SMS-inlägg
Corey - vårt hjärt(e)barn - 4
Nu hoppas man på att det ska vilja tryckas ihop liksom och på så sätt tillslut växa ihop. Om det gör det så skulle det då räcka att de går in med en sond i ett kärl via ljumsken och täpper till det största hålet, det som sitter i förmaksskiljeväggen.
Hoppas, hoppas, hoppas!
Åh denna jävla väntan kan göra mig galen ibland. När man inte vet. Självklart vill jag att han ska slippa en operation men ibland så känns det som att det vore skönt att bara få skiten överstökad. Och så den här oron man ändå har för sina barn att de ska klara sig, att man klarar av att skydda dom osv., den blir så himla mycket mer närvarande.
Det känns ibland som att man tänker banor som är jävligt farliga att ens gå in på. De tankarna susar förbi nån sekund innan man hinner mota bort dom. Och då är det redan försent, man har redan tänkt tanken och man helt frenetiskt tvingar sig själv att tänka på nånting annat.
Så här är det några gånger per dag. Jag vet inte ifall Pat tänker likadant som jag fortfarande för det är sånt man inte ens vågar sätta ord på. Man vill inte prata om det. Jag vet att han tänkte så i början när vi först fick reda på det, men nu vet jag inte.
Jag tror inte jag vill veta det heller för det skulle ju i så fall bli som en liten bekräftelse på att det inte är sån avlägsen tanke. Om du fattar vad jag menar...
Ja jag sitter här och svamlar märker jag.
Han var hur mysig som helst där på sjukhuset, precis som vanligt trots att han har 39,6 i feber. Jag hoppas och tror att det bara är en reaktion från sprutan som han fick igår och inte nån jävla skitförkylning. Men trots det i alla fall så log han mot sköterskorna, charmade allihopa som trängdes i hissen från parkeringsplanet och tittade intresserat och glatt på de andra ungarna som lekte runt i väntrummet, som för övrigt är skitbra och mer som en lekplats istället för ett väntrum. Han var sitt glada lilla jag, bara lite extra gosig vilket jag verkligen inte klagar över!
Så, inga direkta news sen sist. Han ska öka dosen på medicinen bara eftersom det går efter hur mycket han väger. Bara det att sist så hade han ju också gått upp ett kilo och borde alltså ha fått höja dosen till 0,8, men det behövde han inte då eftersom han svarade så bra på medicinen.
Nu ska dosen höjas till 0,9. Hoppas att det inte betyder vad det i mina oroliga mammaöron låter som...
Håll tummarna för min lille kille är du gullig!
Och där sover de tills klockan är halv sju, sju då Fifi kommer in och väcker mig med att gosa lite i sängen.
Men inte för länge för det har hon inte tålamod till, så hon tar min hand och säger Kom mamma, kom. Hämta Corey, Corey awake! Och det gör jag så gärna för jag har sovit ut hela natten och är en mycket piggare och gladare mamma sen vi gjorde såhär, och jag bara älskar det.
I morse försov vi oss dock litegrand så det vart en varsin banan och välling till frukost framför tvn (omg, vilken jävla morsa!) och jag tog en Mac Donalds-kaffe och macka i bilen på väg till Sös efter att jag lämnat av Fifi hos dagmamman. Corey skulle få en spruta för vaccination mot RS-virus. Eller egentligen är det inte ett vaccin fick jag lära mig, det är färdiga antikroppar vilket gjorde mig asnöjd. Jag är lite lite emot vaccinationer eftersom jag tycker att man ska låta kroppen göra det som den är bäst på och inte ta till en massa medicin i "onödan".
Jag har nog aldrig så vitt jag vet tagit några andra vaccinationer än de där man får som späd/småbarn och kommer nog inte göra det heller.
Men när det kommer till Corey och hans problem med hjärtat så är det liksom inte läge att låta ens egna principer komma i vägen. Han får inte få RS. Det kan vara riktigt farligt för barn att få RS viruset och jag vågar inte ens tänka tanken på vad som kan hända ifall Corey skulle få det. Så därför får han vaccin både för säsonginfluensan och för RS virus.
Vi hade fått hem såna där Emla plåster som ska vara smärtlindrande men det visade sig vara ganska så meninglöst eftersom jag hade satt dom fel. Dumma mamma!
Men jag fick en liten misstanke att de nog inte hade hjälpt särskilt ändå eftersom han skrek som aldrig förr när han fick injektionen. Och eftersom själva vätskan tydligen gör skitont så sprutade hon in lite lite i taget och Corey stackaren vred sig som en svettig liten mask och skrek i högan sky där i min famn. Stackars lillskrutten...
Sen så är det dags för nästa spruta. Usch, han hade det inte så lätt, somnade av ren utmattning innan jag ens hade klätt på honom kläderna sen igen.
Sen åkte vi och tog en fika med Pat och Corey fick lite välbehövlig gos ifrån pappan med. Han var alldeles utmattad och ledsen men när han fick se Pat så sken han upp och var sitt vanliga glada lilla jag för några sekunder! Det var så skönt att se. Och en underbar paus i arbetet för Pat såklart.
Vi ska tillbaka till Sös imorrn igen fast för att kolla hjärtat. Det var ett tag sen sist, två månader tror jag så vi får verkligen hoppas att det är glada nyheter i morgon. Sist vi var där så var det ju faktiskt lite positivt åtminstone det mest positiva vi hört om hans hål i hjärtat sen han föddes.
Så håll tummarna för min lilla kille i morgon är du gullig!
Tippe tippe tipp tapp
Fifi är också alldeles uppspelt och har gått runt här hemma och sjungit "tipp tapp, tipp tapp, tippatippatippatipptapp, tipp tapp" i all oändlighet. För att inte tala om hur uppspelta hennes mormor och morfar är som även detta år ska komma med och titta!
Och lillbror får dagen till ära vara klädd till tomte. Sötnosar!
Det här är från förra året då hon bara var lite över ett år
Jag har närt ett mattesnille vid min barm
Fifi satt och räknade; ett... två... tre... som hon brukar göra nuförtiden, hon har liksom fastnat vid att säga/ropa ett, två TREEE!! till det mesta. Men den här gången så sa Pat efter henne. Hon sa ett och han svarade med ett, hon sa två och han sa också två, osv.
När hon kom till fem så vart vi lite imponerade, wow det här var mer än vi visste om att hon klarade av. Så vi tittar på varandra med upphöjda ögonbryn och liksom "aha?" uttryck i fejjan. Så han hänger på Fifi när hon fortsätter.
Fifi - sess...
Pat - sex.
F - suu...
P - sju...
F - otta...
P - åtta... (vad i helv...)
F - io..!
P - nio..! ´
F - tio..!
P - tio! (vi tittar på varann och tror knappt våra öron)
F - ella!
P - elva! (här får jag nästan lite tårar i ögonen..)
F - toll! (skitlycklig)
P - tolv! (här gapar vi bara)
och så avslutar hon med - etton!
Hur har hon lärt sig det här? Visst, jag sitter och leker mycket med siffror med henne, visar hur siffror ser ut osv och de räknar mycket i programmen hon gillar att se på. Men ändå?
Hon är bara lite mer än två år, hur fan fick jag ett siffersnille till barn?
/stolta mamman i chock
Jag vill kunna låta hur jag vill i mitt sovrum
Man får inte riktigt säga så har jag förstått, det är inte riktigt okej att vilja ha ut ungarna ur sovrummet. Man ska vara så himla samsovande idag att det blir lite löjligt. Ja det är skitmysigt att sova bredvid en snusande liten sötplutt, absolut. Det är världsbäst att få en spontankram mitt i natten av en sovande unge som luktar alldeles underbart.
Faktum är att i går kväll så sa jag till Pat att vi kan väl bära in Fifi till oss? Hon kan väl få sova emellan oss, det var så länge sen som hon kom in sådär tassande mitt i natten. Han höll med, men vi satt uppe så sent att vi glömde bort det. Men så när jag skulle gå och stoppa om henne innan vi gick och la oss så såg jag att hon tagit av sig sin blöja och att det var plaskblött i hennes säng. Så då vart det ju så att hon fick komma in till oss i alla fall och det var supermysigt! Jag fick inte mycket sömn alls egentligen men det gjorde ingenting just då.
Och det är ju det som är grejen, jag vill gärna ha ungarna inne hos oss lite då och då, jag saknar dom om de liksom sover för bra och aldrig behöver sova emellan oss. Men det är just det, då och då. Jag behöver mitt space, jag saknar vårat sovrum. Jag saknar att kunna gå in i sovrummet utan att tassa på tå och viska, att ha en vanlig lampa istället för den där nattlampan jag nu har iskruvad ovanför min säng. Att kunna prata i normal samtalston om man liksom fortsätter en diskussion i sängen. Att kunna ha sex som normalt där tom prasslet från sängkläderna väcker ungen.
Så ja, jag kommer fan att kämpa för att det ska gå bra för Corey att sova inne hos Fifi.
Nu så, nu äre beställt!
Vi kommer vara där i tio dar så den här gången kommer vi hinna med att se lite mer. Vi ska hyra bil när vi är där och jag vill åka runt till såna där gamla små pittoreska byar som man bara ser på tv, där husen har vitputsad fasad, mörka synliga träbjälkar och gräs på taket.
Åka längs den blåsiga karga kusten för att se en öppen pub där ute i ingenstans, gå in och värma sig framför den alltid tända brasan och ta sig en öl medan man försöker klura ut vad fan den inhemska pubinnehavaren egentligen säger med sin breda irländska dialekt.
Och det bästa är att det där finns faktiskt på riktigt, det är inte bara på film.
Ååh det kommer bli underbart! Jag längtar! Fast vi åker inte än, inte förrän om typ tre månader.
I morse efter att jag lämnat av Fifi till dagmamman så drog vi vidare för lite tjöt och fika i Nacka forum med Måns och Adde. Vi gled mest runt och rekade julklappar och emellanåt så stannade vi för en fikapaus. Riktigt skön dag, sådär slapp som man bara kan ha det när man är föräldraledig.
Måns hade med sig deras tvillingvagn så det slapp jag också gå och dra på.
Jamen just ja! Jag tog ju bilder på hur det blev med slingorna uppsatt ovanför garaget. Vad tycker ni? För mycket/lite? Hur dekorerar du hemma? Berätta!
Jag blev i varje fall nöjd med det här, och när sladdarna har hängt ut sig lite så kommer det bli ännu bättre. Just nu är de lite ihopknorrade liksom från att de legat i kartong så länge, men det blir bättre snart.
Han ålar sig fram
Eller ja, han tar sig fram..!
Han ålar mest, som en sån där mask du vet. Tusenfoting? Eller vad heter dom? Näää... ingen sån... Men vafan heter dom?
Äh skitsamma, han drar upp rumpan i alla fall, ställer sig på alla fyra och sen liksom lägger sig framåt. Sen drar han upp rumpan igen och ställer sig på alla fyra, och sen lägger sig framåt osv. Hahaha ser hur roligt ut som helst och helt vansinnigt sött!
Ditt lilla ljushuvud!
Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha någon slags ljusslinga hängandes över garaget, längs med vindskivorna men jag har inte kunnat bestämma mig riktigt för vilken slags slinga jag vill ha. Det finns ju en hel uppsjö!
Och ja, jag räknar inte riktigt med Pat i det här. Att han inte skulle bry sig alls är väl kanske orättvist att säga, men han är i alla fall väldigt måttligt intresserad, medan jag då bara älskar sånt. Och tur är väl det eftersom jag ju jobbar med det såhär på vinterhalvåret.
Men nu har jag då bestämt mig (och Pat får liksom finna sig i det..!) för att ha samma som vi har runt den halvan av altanen som har tak över sig, en istappsslinga. Alltså inte såna där plastistappar utan små slingor som hänger i olika längder. På vissa "spröt" är det två lampor, andra tre och fyra lampor, osv.
Det hänger nu på vindskivorna på garaget, och sen längs med carporten så satte jag bara en vanlig slinga. Det ska bli så spännande snart när det blir mörkt så man kan få se resultatet! Jag tror det kommer bli bra, ja asbra helt enkelt.
Det var inte det roligaste att sätta upp skiten i det här vädret bara, det blåste rätt rejält där uppe högst på stegen. Och kallt som satan var det, och nu nån timma senare så är jag fortfarande lite lite kall om nosen. Men jag har satt på en brasa så det blir nog bättre snart.
Jag tycker det är så himla fint när det glittrar en massa i trädgården, men det får inte blinka och absolut inte vara en massa olika färger. Jag kan stå ut med om någon tänkt till lite med färgerna, tex med samma färg runt fönstrena och dörren och sen en annan färg på trädet eller nåt. Men fan inte när det mest liknar en färgfest istället för juldekoration. Det värsta blir ju då om någon slagit ihop de två fenomenen - olika färger som blinkar. Fruktansvärt om du frågar mig, då kryper det i nacken. Som tur är så ser man det inte så ofta.
Hahaha så jävla roligt...
Kan någon trycka på "PAUS"? Någon..?
Ja jag pratar om Corey förstås, det hajade du.
Det största kanske ändå är att han har fått två små tänder i underkäken! Ååååh så himla sött... Som små små risgryn där inne som man ser skymta till varje gång han fyrar av ett leende som gör att han ser om möjligt ännu sötare ut än han redan var.
Så kan han sitta själv nu äntligen.
Vi har ju som jag kanske berättat tidigare, överkompenserat lite med att ligga på mage. Fifi var dålig på att ligga på mage, hon ville inte det alls. Och Corey var också rätt anti det till en början, men eftersom vi hela tiden har haft risken för en hjärtoperation hängande över oss, med allt vad det innebär (får inte bära under armarna, inte ligga på mage, inte sträcka upp armarna - på 6 veckor) med ett stort operationssår mitt på bröstet så har vi övat för kung och fosterland med just det.
Så det vart lite för mycket av det skulle man kunna säga, så grabben var inte ett dugg intresserad av att sitta upp. Varje gång man tog tag i hans händer för att få honom att sätta sig upp så liksom vred han sig som en liten mask och hela kroppen vart som en båge bakåt. Han hajade inte riktigt konceptet.
Men nu så! Nu sitter han.
Och jävlar vad han gillar det.
Han är heller inte långt ifrån att börja krypa, det ser ut som att det kan hända närsomhelst. Han ställer sig på alla fyra och liksom gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka - tills han tar sats och spurtar framåt och landar på magen. Hahaha... Sötgrisen!
En grej som är lite stort faktiskt är att häromdagen så satte jag ner honom på golvet, på knä, för att tvätta av mina händer efter att jag hade bytt hans blöja. Hur lång tid tar det att tvätta ett par händer? 15 sekunder? 20?
När jag är klar och vänder mig om så sitter han upp! Han har alltså av helt egen kraft gått från att stå på knä till att sitta ner på rumpan. Det är stort!
Och kanske kanske så kan vi snart få tillbaka vårat vuxen-sovrum och flytta in vår lilla son till rummet som han ska få dela med Fifi. För, peppar peppar ta i trä, han sover nämligen hela nätter nu äntligen och det är sällan han vaknar upp för en slurk välling innan klockan 07. Dessutom så tror jag att både han och hans syster skulle älska att dela rum för de bägge dissar mig och Pat ganska så fort om den andre har vaknat upp. Fifi tex bemödar sig knappt ett "hej-då" till mig när jag lämnar henne till dagmamman medan Corey både får slängpussar, riktiga pussar och ett ropande av "hej då Kååjejj!" tills våran bil är utom synhåll.
Och Corey? Han bara suger i sig uppmärksamheten och avgudar sin syster!
